Alla borde inse att vi nu har nått en gräns

Inget land kan säga att det är coronafritt. Ingen är där än, även om någras siffror inte är lika höga längre. Ingen i hela världen vet heller vilka motåtgärder som faktiskt funkade bäst. Men alla vet att skyddsutrustning är livsviktigt. Och alla vet att den som finns inte räcker.

Vi är inte ensamma om att inte ha beredskapslager. Ingen har så det räcker. Inte ens EU. Drömbilden av union och enighet är nu ännu mer en illusion och inte bara för att leveranser till ett medlemsland kan stoppas av ett annat. Och Kina som alla gjort sig farligt beroende av fortsätter leverera utrustning som inte funkar.

Ansvaret för tomma svenska beredskapslager ligger på alla politiska konstellationer. Så alla är om inte precis lika skyldiga så tillräckligt. Ingen har heller lyft frågan igen förrän nu. Och då blir det politiskt känsligt. Det är nästan bara partiledaren i KD som visat sig lika desperat fel ute som vanligt.

Vi har brist på skyddsutrustning och på teknisk utrustning. Det saknas till och med pinnar att smittesta med. Och det är brist på läkemedel. Allt fler inom både vården och äldreomsorgen är oroliga. Och ilskna. För dom tycker ingen tar riktigt ansvar. Även anhöriga är oroliga, och ilskna.

Den senaste skandalen är hemtjänsten, där det larmas om noll skyddsutrustning eller bara är ett visir av overheadpapper med avklippta tvättsvampar. Men inte heller detta är Tegnells fel. Detta är kommuners och privata bolags ansvar. Och en viruspandemi ger inga undantag. Men den har visat hur fel det blev. Både med den äldreomsorg som skulle bli så konkurrensfritt bra och fördelningen av vårdens resurser. Och hela vår krisberedskap.

Inget är just nu som förut. Ingen kan heller säga att opinionsmätningarna håller. Men alla borde inse att vi nått en gräns och att sympatier avgörs av hur partierna nu väljer att agera.