Christina Mångård: Är äldreomsorgen ett sjunkande skepp?
Vårdkrisen är ett faktum. Medierna svämmar över av skildringar och dagligen tar vi del av vittnesmål om hur personal slits ut, inte hinner gå på toaletten, måste ägna tid åt meningslös administration och brottas med etisk stress. Detta skrev Minna Forsell förra sommaren. Hur allvarligt det ser ut idag visar varje nyhetssändning.
Hemma i bokhyllan hittar jag Sebastian Lönnlövs debattbok ”Varje dag är en vårdskandal” som gavs ut år 2016. Den skildrar författarens egna erfarenheter av arbetet som vårdbiträde i den svenska äldrevården. Tanken på att bli gammal är skrämmande.
”Vi måste prata mer om äldrevården, inte bara lämna våra gamla där. Och inte blunda för vad som pågår i det tysta. Varje dag.”
Han skriver om det privata vårdföretaget som lovar guld och gröna skogar på pappret, men som i verkligheten visade något helt annat. Skillnaden var stor. Vardagen är långt ifrån löftena, konstaterar Sebastian Lönnlöv och räknar upp hemska misslyckanden i äldrevården. Där fanns lite respekt för människor och människoliv. Han skriver att stressen gör att man kan sprida livsfarliga smittor för att handspriten tar några sekunder extra. Då som nu.
Om timvikarier som inte vet vilka mediciner de boende behöver, om larm som inte alltid fungerar och om personal som inte borde få komma i närheten av gamla människor och som har dålig utbildning eller ingen utbildning alls. Vi kan bli bättre. Vi måste prata mer om äldrevården, inte bara lämna våra gamla där. Och inte blunda för vad som pågår i det tysta. Varje dag.
Till sist… blev barnens daghem väl fungerande institutioner efter många uppror av krävande föräldrar på 1970-talet. Idag klagar ingen på förskolan. Nu behöver vi samla trupperna igen och höja våra röster. Nu måste vi kräva bättre äldreomsorg åt alla.
