Christina Mångård: Är vi dömda till evig distansering?
Tvingas vi trängas med andra människor på en buss eller åka hiss tillsammans med främmande personer är det numera riktigt obehagligt.
Vid minsta nysning eller hostning blir vi uppskrämda. Vi har lärt oss att vara noga med avståndet, att inte komma för nära någon i affären eller på gatan. Idag är vi helt inställda på att inte ta varandra i hand när vi hälsar.
Det är till och med så att man reagerar med förskräckelse och obehag när man ser några på teve som står för tätt eller kramas. De får ju inte.
Trist, för alla människor mår bra av kramar och beröring. Studier visar att beröring gör oss lyckligare, friskare, mer samarbetsvilliga och generösa. Till och med blir vi mindre känsliga för smärta.
Och beröring kan få människor att känna sig inkluderade och sedda. Som en klapp på axeln, den kostar så lite men betyder så mycket.
Ingenting är viktigare för hälsan än att träffa och umgås med andra människor. Isolering och ensamhet bland äldre sägs öka risken för dödlighet lika mycket som om de skulle röka tjugo cigaretter om dagen.
Många tvingas nu, kanske under en lång tid framöver, leva instängda i karantän hemma utan att kunna gå ut och träffa vänner. Glöm inte dessa våra medmänniskor. När ingen får hälsa på, ring och prata en stund.
Det finns forskning som visar att det ideala avståndet mellan två personer som samtalar är trettio centimeter. Tänk om vi aldrig vågar återgå till det och tänk om vi aldrig kan skaka hand med människor vi möter och definitivt inte kan krama vänner.
Kommer vi att vara dömda till evig distansering? Blir livet någonsin som förr?
Till sist… har coronaviruset skapat ett nyord, distanseringsreflex. Det betyder att vi reagerar direkt när vi ser någon överträda det rekommenderade sociala avståndet till människor. När någon är för nära.
