”Bör Roger Fredriksson få vår respekt?”

Den som drabbats beskriver det som att livet tar en ny vändning. Tillvaron delas in i ”före och efter drevet”. Medan några försvinner ut i periferin kommer andra tillbaka med förnyad kraft enligt den berömda Nietzschesentensen ”det som inte dödar dig stärker dig”.

Det handlar sällan bara om den egna utsattheten under drevet, utan de som också drabbas är anhöriga. En stolt moder får plötsligt snubbor av väninnorna, i synnerhet de som varit avundsjuka. Kompisar hör inte av sig eftersom de antingen skäms eller är ängsliga att förvärra situationen. Folk väser otrevligheter på stan. Eller stannar upp och viskar till varandra.

Värst kan vara de inblandade som skiter i vad som är rätt och riktigt, utan istället driver linjen att ”du måste hoppa av eftersom du skadar oss alla”.

Den egna organisationen är för dessa viktigare än heder och rättfärdighet. Bondeoffer krävs ibland, det kan fler än psykopater förstå.

Detta innebär också att om någon i en organisation utsätts för ett drev så finns risken att alla får order att tiga och helst blunda. Och de som inte ställer upp utsätts för mobbing. Även om de vill att sanningen ska komma fram.

Det gör också att drevet kan förvärras därför att de drabbade inte gör sig kommunicerbara. Många drev uppkommer eller förstärks av att de utsatta vägrar att ge intervjuer eller svara på frågor eller ens inse att de skitit i det blå skåpet.

Ibland därför att de är ståndaktiga starka personer. Ibland för att de helt enkelt har ett starkt psykopatiskt drag som gör dem ointagliga för kritiska fakta.

Den som vägrar respondera på drevets kritik förvärrar allt eftersom deras vägran leder till att medierna får blodad tand och börjar söka efter ännu fler besvärande uppgifter ... fallet med landshövdingen i Stockholm, Anna Kinberg Batra är där ett bra exempel.

Men det finns också, mitt i värsta drevet, de som ställer upp. Som är vän även när det kostar på.

Ett drev sållar ut ”strategiska vänner” från ”verkliga vänner”. De strategiska var bara kompis för att det upplevdes som nyttigt. Under drevet rymmer de fältet.

Det som också händer under ett drev, och som gör att den som är utsatt känner sig övergiven, är att alla aktörer som har möjlighet att påverka händelseförloppet springer åt samma håll.

Utan denna tydliga riktning blir drevet inget drev. Mitt under en sådan ”moralisk panik” finns inget utrymme för att ställa sig vid sidan, att vara källkritisk eller efterforskande, utan att bli utpekad som en av de fördömda.

Drevet blir en tävling i att gräva fram så mycket som möjligt som bekräftar att den jagade är en skurk, fähund eller dålig människa. I drevets inledning bekräftas därför riktningen av alla deltagares enkelspåriga engagemang.

Men när det gått några dagar, eller veckor, börjar drevet tappa fart om inte den utsatta själv lyckas slå en stoppboll genom att avgå, ta time-out, pudla eller på annat sätt förändra situationen.

Det som då händer är ”reflektion”. Har vi gått för långt? Har vi övertolkat vissa uppgifter? Finns det något som talar för att det finns nyanser? Eller har vi till och med haft fel?

Det finns medier som i detta läge börjar leta efter uppgifter som pekar i en annan riktning. Och som ger schysst möjlighet till genmäle. Skapar utrymme för nyansering.

Det kan rent av plötsligt finnas någon som ropar att kejsaren visst har kläder på sig ...

Detta gäller förstås i synnerhet när drev leder till att den drabbade tar sitt liv. Det har vi nyligen sett förskräckliga exempel på. Annars har den klassiska händelsen varit kommunikationsministern Sture Henriksson, som på femtiotalet utsattes för ett drev för att ha ramlat i en snödriva och blivit tagen av polisen för fylleri.

Det visade sig vara ett misstag som berodde på biverkningar av en medicin. Men Henriksson tog så illa vid sig av drevet att han begick självmord. Men trots lärdomen av detta är händelsen förträngd, inte minst i medievärlden där få journalister känner till fallet.

Således. Vi ska visa viss respekt för den som står upp i en storm. Kanske gäller detta också Roger Fredriksson. Eller är det visselblåsarna som försökt agera, och som nu skåpats ut, som vi ska beundra?

Låt oss i vart fall, mitt i alla fördömanden där vi dras med i känslostormar, inte glömma bort förmågan till viss reflektion.