En paradox kring konflikt och samsyn i politiken
För några val sedan var skolan den stora politiska konfliktfrågan och betraktades av väljarna som den viktigaste. Att Socialdemokraterna hade högre förtroende i skolfrågan än den dåvarande borgerliga regeringen bidrog starkt till regeringsskiftet 2014. Innan valet gjordes utspel efter utspel; det var mer eller mindre genomtänkta förslag som kanske i första hand inte skulle hjälpa skolan, det verkade mer handla om att möta vad väljarna ansåg var lösningarna på skolans problem. Förutom uppmärksamheten och visst intresse - ska det ärligen sägas - för skolforskningen innebar det också en klåfingrighet som gick ut över en nödvändig långsiktighet och arbetsro.
Det positiva för skolan var att det också innebar mer pengar till verksamheten - budskapet handlade om fler lärare och annan personal. Stefan Löfvens regering avsatte också mycket pengar till skolan. När skolan nu har halkat ner som den viktigaste politiska frågan får man förvisso mer av långsiktighet och förutsättningar som hinner sätta sig och etableras i skolan - men man går också miste om budgivningen om vem som vill ge mest till skolan. Istället handlar det mesta om brottslighet och invandring och gärna i kombination.
En politisk fråga kan kännetecknas av antingen konflikt eller samsyn; däremellan uppstår en glidande skala. Partier vill ha konflikt i frågor där de har förtroende och relativ samsyn i frågor där man har lägre förtroende. Frågor som är föremål för hård konflikt tenderar genom konfliktmomentens publikvänlighet att uppmärksammas av media; medielogiken och egentligen all dramaturgi älskar konflikt, det är genom den man kan presentera upprörda debatter och träffa mottagaren såväl intellektuellt som känslomässigt. Att åstadkomma konflikt ger därmed frågan större uppmärksamhet med effekten att väljarna uppmärksammar den mer och kan därmed skatta den som mer avgörande för vilket parti man röstar på.
Konflikt kännetecknas av många förslag som dessutom är enkla att förstå och innebär snabba lösningar. Att tala om behov av förändrade processer och beteendemönster genom en långsiktig förändring är inget bra om motståndaren har en lösning som ger effekt direkt. I och med att det sällan finns enkla och snabba lösningar på komplexa samhällsproblem som ännu inte blivit ”lösta” tenderar förslagen i första hand inte att vara de som har störst stöd i forskning och erfarenhet utan i första hand för att hålla konfliktnivån hög och attrahera en väljare som är trött på långsamma förändringar och nya utredningar.
”Samsyn präglas av stort intresse för komplexiteten i frågan och behov av att bredda kunskapsunderlaget”Markus Alexandersson
Samsyn präglas av stort intresse för komplexiteten i frågan och behov av att bredda kunskapsunderlaget. Det skapar en vilja att söka kunskap i forskning och genom omvärldsbevakning; kunskapen fördjupas genom seriösa samtal vilka leder till förslag och politiska ställningstaganden som i sin form ofta inte är särskilt ”publikvänliga” och enkla till sin karaktär. Det som frågan får genom seriös hantering förlorar den däremot i medial uppmärksamhet.
Företrädare för professionella verksamheter efterfrågar som sagt gärna stor politisk samsyn i frågor som rör deras verksamheter. De är medvetna om betydelsen av långsiktiga spelregler och att politiken inte ändras för mycket i samband med politiska maktskiften och önskar inte konflikt och dåligt underbyggda förslag, exempel på det är hur energisektorn nu efterfrågan en överenskommelse för långsiktiga villkor. Paradoxen är att de i en konfliktsituation också blir föremål för partiernas vilja att öka finansieringen; mer pengar är nästan alltid ett konkret och tydligt budskap som alla förstår kan ge en förändring på kort sikt. Den som verkar i en verksamhet som präglas av politisk samsyn går miste om den möjligheten.
Så vad är att föredra?
