Ett slag för inkonsekvensen

Till mina föräldrars förtvivlan tyckte jag plötsligt inte om grönt längre. Det spelade ingen roll hur mycket jag tidigare hyllat färgen. Grönt var fult och mitt rum skulle absolut målas om. Än idag tycker jag inte särskilt mycket om grönt men däremot håller jag fortfarande paradoxer varmt om hjärtat. Jag tror inte bara att det är mänskligt att ändra sig, det är även totalt nödvändigt för att jordens befolkning ska överleva.

Den polska filosofen Leszek Kolakowski skrev essän ‘In Praise of Inconsistency” redan 1964. I denna essä argumenterar han, utifrån erfarenhet från Polen under kommunismen, för de svaga och veliga individerna. Han skriver att det är de som äter kotletter till lunch men vägrar bryta nacken på en kyckling som är mänsklighetens hopp och att total principfasthet kan likställas med fanatism. För hur kan den som stenhårt håller fast vid sina idéer och upphöjer dem till de enda rätta överhuvudtaget acceptera någon annans syn på världen? Inkonsekvens däremot, är enligt Kolakowski, synonymt med tolerans och kritiskt tänkande.

Trots detta har inkonsekvensen låg status idag. Den är förknippad med bristande ryggrad och impulsivitet. Det pågår en häxjakt mot det paradoxala där den som inte lever i total harmoni med sina principer riskerar att svartmålas. Detta sker dels i det privata rummet, där frågor som “varför kör du bil till jobbet om du bryr dig så mycket om miljön?” är återkommande. Men det är även en pågående trend inom politiken, inte minst sedan pandemin börjat härja. I intervju efter intervju tvingas politiker och experter stå till svars för uttalanden de gjorde tidigt i mars. Detta blir exempelvis tydligt i P1s partiledarintervjuer som pågår under veckan. Där har flera av partiledarna behövt svara på frågor som ”Varför reagerade du inte på pandemin starkare redan tidigare?” och tvingats repetera frasen ”Med facit i hand” som ett skamset mantra.

Oavsett vad man tycker om Sveriges coronastrategi går det att konstatera att det var omöjligt att förutspå framtiden med så pass lite kunskap som fanns om coronaviruset i februari - mars. Vad som däremot inte är omöjligt är att ändra sig. Att med tiden, när ny forskning kan visa riktning, ta till nya åtgärder och byta inställning. Med tanke på det ombytliga klimat vi lever i är det för mig märkligt att detta fortfarande är skandaliserat. Vad har konsekvensen för värde när världen ständigt förändras?

Med detta sagt vill jag inte förminska betydelsen av vissa grundläggande principer. Rent ideologiskt bör våra politiska ledare hålla en tydlig linje för att inte urvattna politiken och skapa förvirring hos väljare. En ledare som konstant vänder kappan efter vinden blåser snabbt bort. Men att hålla fast vid en idé endast för att “man alltid har tyckt så” riskerar att bli farligt.

Den 11e mars skrev jag en ledare här i Sydöstran om coronaviruset som avslutades med “vårt samhälle står inför en utmaning, svaret på hur vi hanterar den finns i den svenska identiteten: resonligt, demokratiskt och med en lagom grad av oro”. Idag hade jag formulerat mig annorlunda, jag underskattade helt klart pandemins brutalitet. Kritisera mig gärna för det, men lämna också utrymme för min rätt att ändra mig.