Filosofi om en gås och vår undergång
Förra helgen lyckades en gås släcka ner Korsanäs. Den flög in i en ledning. Strömmen gick och nätet dog. Flera timmar! 800 hushåll på Kuggebodahalvön drabbades.
Ännu en påminnelse om hur känsligt vårt samhällssystem är för asymmetriska attacker. Men värst var det för gåsen, eftersom den inte överlevde kraschen.
Men så här i pandemiska kristider är några timmars strömavbrott att betrakta som ett välfärdsproblem. Och om inte annat kan vi påminna om att det ändå är kört. Vi vet nämligen att solen om några miljarder år sväller upp som en jättestor brasa och släcker allt liv på vår planet.
”Budskapet är således att om vi vill att människor ska offra sig för helheten, så måste de också matas med en livsfilosofi som gör dygd av underkastelse. Ungefär som gässen anpassar sig till flocken.”
Men det är så pass långt fram i tiden att vi människor ändå antagligen gjort dinosaurierna sällskap på museum. Men hur det än är med den saken kommer det att dröja. Vi har fullt upp med att hantera dagens problem. Om vi vill elda på undergångsstämningen går det bra att läsa monumentalverket om den västerländska civilisationens undergång, nämligen Oswald Spenglers ”Västerlandets undergång”.
Spengler skrev denna i början av 1900-talet och hävdade att civilisationer utvecklades som en livscykel. Högkulturer föds, lever, dör. Varje högkultur – som den kinesiska, romerska, egyptiska, etc – har sin tid. Sedan kommer något annat.
Spengler passar bra just nu eftersom undergångsstämningen blivit en del av vår tidsanda. Globaliseringen och konsumismen har fått sig en rejäl käftsmäll och om inte pandemin räcker så kan vi till detta addera populism, klimatkris och diverse auktoritära regimers aktiviteter.
Men Oswald Spengler kan också ge inspiration till alla som klagar över att de inte längre känner igen sig i Sverige. Att människor blivit individualister och inte längre tar ansvar för helheten. Spengler menade att hans tyska kultur hade en speciell fördel, eftersom den vävde in de enskilda människorna i en nationell helhet. Folk blev celler i en organism, där var och en tjänade sin speciella uppgift. Tyskarna blev därför inte som engelsmännen individualister, som var och en såg till sitt eget bästa, eller som fransmännen, som hävdade att alla individer skulle vara jämlika.
Men detta var inte en fråga om människors biologiska arv, menade Spengler, utan ett resultat av kulturen. Den påverkade människor och bestämde deras kall i livet. Politik blir därför det möjligas konst.
Budskapet är således att om vi vill att människor ska offra sig för helheten, så måste de också matas med en livsfilosofi som gör dygd av underkastelse. Ungefär som gäss anpassar sig till flocken.
Alla som vill försvara den enskildes frihet bör också ta del av vad denne gamle undergångsfilosof förkunnade. Så att vi kan vara på vår vakt nu när allt fler börjar tala om en återupprättad gemenskap. Det låter vackert, men vad betyder det? Vi är trots allt inte gäss?
