Förlorande valsegrare
Trots en ökning av röstestödet med nästan tio procentenheter till 40 procent och 30 nya mandat, till 262 av 650, ansåg de att det var en valförlust. Motiveringen var att Corbyn och hans parti inte lyckades hamna i regeringsställning efter valet.
Hur valresultatet för Labour ska betraktas leder till den filosofiska frågan vad som är en valseger, eller valförlust. Om ett parti, eller block av partier, ökar men inte lyckas hamna i regeringsställning, är det då en valförlust?
Och omvänt, om ett parti (eller samverkande partier) minskar i väljarstöd, och platser i parlamentet, är det då en valseger om partiet (eller partierna) lyckas med att vara i regeringsställning efter valet? Det var ju det som skedde för Theresa May och hennes konservativa parti i valet i Storbritannien.
Man kan rada upp exempel från svensk politik, vi kan avgränsa oss till enkammarriksdagens tid från 1970 och framåt, för att belysa detta.
I valet 1970, tappade regeringspartiet S i väljarstöd, från 50,1 procent 1968 till 45,3. Men partiet kunde fortsätta regera, med stöd av partiet VPK till vänster om sig, och i den meningen var S valvinnare.
Två av tre partier i den borgerliga oppositionen ökade i väljarstöd 1970, liksom det borgerliga blocket. De blev ändå valets förlorare. De lyckades ju inte få regera efter valet.
I ett flertal val har partier ökat sitt väljarstöd, ibland har hela deras block ökat. Ändå har de inte fått regera efter valet. Några sådana vinnande valförlorare är bland andra C och M 1973, M 1982 och FP (nu L) 1985.
Här kan vi stanna upp ett ögonblick. 1985 var det val då den nya FP-ledaren Bengt Westerberg fick ge sitt efternamn till en beskrivning av en valframgång: Westerbergeffekten. Hans parti gick från 5,9 procent i föregående val till 14,2 i detta års val. Även det borgerliga blocket ökade, i röster och mandat. Men de erövrade inte regeringsmakten: en valförlust.
Samma var det för KD 1998 och FP 2002. De gick fram stort jämfört med i föregående val, men vann inte regeringsmakten. De var valförlorare, trots ökning.
Det finns exempel på när S minskat i väljarstöd och mandat, men fortsatt att regera. Så var det i valen 1973, 1985, 1988 och 1998. Det finns även val då S ökat, men inte lyckas erövra regeringsmakten, som 1979.
Det är sällan en valutgång är entydig. De senaste 50 åren har S valsegrar 1968, 1982 och 1994 varit entydiga, liksom de borgerliga valsegrarna 1976 och 2006.
I valet 1991 ökade de borgerliga partierna, i rösteandel och mandat, samt hamnade i regeringsställning. Men de fick inte en majoritet i riksdagen.
Och i valet 2010 ökade de borgerliga partierna i rösteandel, men de förlorade sin majoritet i riksdagen. De kunde ändå regera vidare.
Att säga vad som är en valseger, eller valförlust, är inte enkelt alla gånger.
