Jan G Andersson: Gästkrönika: Några får ta trappan

Hur kunde vi hamna i den här utsatta situationen att den permanenta fattigdomen spridit sig som en präriebrand? Skälet är att de som befinner sig längst ner på samhällsstegen har trots goda tider som vi haft på 2000-talet inte kunnat spara och lägga undan till de sämre tider som alltid kommer.

Det hette redan i 60-talets samhällsanalys, att medan en stor del av folket tog hissen uppåt när reallönerna växte, så fanns det andra som fick ta trapporna. Det är fortfarande en tydlig bild av hur vekligheten ser ut.

De mest utsatta på grund av att de tvingats leva på dåligt betalda jobb, ofta bara på deltid, bildar tillsammans med kroniskt sjuka, arbetsoförmögna och lågpensionärer det svenska låglöneproletariatet som vår nuvarande regering inte lägger två strån i kors för att hjälpa. Istället förvärrade man läget genom att ge skattesänkningar till dem som inte behövde dem och pengarna togs från dem som hade behövt pengarna bättre.

Den socialdemokratiska minoritetsregeringen kunde inte genomdriva någon utjämningspolitik och nu lovar borgerligheten nya skattesänkningar framöver till den giriga medelklassen. Man började skicka iväg 14 miljarder till de mest välavlönade. Tänk vad dessa 14 miljarder istället betytt om de lagts på dem som har det sämst. All utjämningspolitik måste byggas på att man lyfter från botten. Annars får samhället betala ändå genom ökat utanförskap och större kriminalitet.

Fokus borde läggas på att ta fram åtgärdsprogram för hur denna permanenta fattigdom ska utrotas. Det behövs inte fler utredningar. Vi vet redan varför den som föds till fattigdom har utomordentligt svårt att ta sig ur den.

Det är en angelägen uppgift för Socialdemokratin att utforma ett sådant fattigdomsanfall, så att det ligger på bordet den dag som partiet återkommer till regeringsmakten.

Jan G Andersson, f d chefred Östra Småland