Peter Östling: Gästkrönika: Omänsklighetens herrar
Det var startskottet på en resa i svensk politik som kan komma att bli mer scenförändrande än då borgarna åter besegrade Palme 1979, med hjälp av några utlandsröster.
Jag varnade redan 2015 för att Sverigedemokraterna skulle nå över 20 % och rent av bli största parti 2022. Hur alliansen skulle vinna på DÖ övergick mitt förstånd (BLT, Den politiska utvecklingen är oroande, 2015, 10 maj).
Det övergår fortfarande mitt förstånd!
Kristersson går inte hem i många stugor och det är denne man som ska hålla ett större Sverigedemokratiskt parti under sig, ihop med en annan opportunistisk charlatan av stora mått. Båda har visat prov på maktfullkomlighet och Orwellsk otillräknelighet som sverigedemokraterna inte är sena att utnyttja i detta läge.
De 16 ledamöterna från liberalerna är inte lika bekväma. Det var fullt uppror alldeles nyligen över bara tanken att dela buss med sverigedemokraterna. De vill inte ha Jimmie i sin stuga!
Flugornas herre (Golding, 1953) är ett allegoriskt dystopiskt mästerverk om mänsklighetens mörka dilemman bakom världskrigets scen, gestaltad av en samling skeppsbrutna pojkar på en söderhavsö, och kampen mellan ont och gott. En kamp som belyste den starkes rätt (?) över den svage, och föraktet för svaghet inom oss alla som en försvarsmekanism mot rädslan för den egna svagheten.
Den mänskliga psykologin gör att vi inte alltid reagerar med rationellt förnuft, utan känslomässigt med förakt och avstånd och inte med medmänsklighet och empati. Som Palme sa – ”fördomen har sin rot i vardagen… den är ett uttryck för egna misslyckanden… ett uttryck för okunnighet och rädsla” (SR, 1965). Denna rädsla var den best som styrde Goldings flugor.
Sverigevännerna har för länge sedan hittat sin best och sig själva i den. De har på senare tid fått hjälp av hängivna kandidater som helt saknar inbyggt membran mot den starkes rätt över den svage. Tillsammans håller de som i boken på att slänga kläderna och ge sig hän i att hantera sina rädslor med hårda tag och större befogenheter.
Den svenska 30-tals-högern hoppade av tigerns rygg, Kristersson gör omvänt med sitt sneda leende. Det är bara en tidsfråga innan han kastats av och hamnar i tigerns mage, kanske har han redan gjort det(?) för att parafrasera John F. Kennedy (Installationstalet, 1961).
Han kommer i alla fall aldrig in i stugorna!
Peter Östling
