Gästkrönika: Valrörelser omöjliga förutsäga

Men ibland har det varit kört tidigt som 2014, då Högeralliansen låg under med 16 procent i februari och ett sådant försprång kan inte ingen schabbla bort, inte ens Mona Sahlin.

Ibland har utspelen i Almedalen spelat en avgörande roll som när Högeralliansen 2006 lovade att ta bort den hatade fastighetsskatten och ersätta den med en för storstadsvillaägarna medioker avgift som ledde till stora inkomstförstärkningar för dem. Det blev sedan den avgörande stenen i vågskålen.

Men ibland räcker det inte med att leda valloppet. I förra valet var förväntningarna på ett regeringsskifte stora bland de borgerliga när man ledde med 6-7 procent i början på valåret, men fick se sig besegrade av vänsterpartierna med minsta möjliga marginal. Det hjälpte inte att det fanns 62 högerextremistiska Sverigedemokrater, för de liberala partierna ville inte ha något att göra med dem.

Men I år är det en ny borgerlig uppställning, där Sverigedemokraterna bjudits in i den borgerliga värmen, men till priset av att Centerpartiet ställt sig utanför och har godtagit Magdalena Andersson som statsminister.

Det är rekordjämnt mellan regeringsalternativen i dagsläget och skiljer bara någon procent efter den Socialdemokratiska framryckningen som började med Magdalena Anderssons tillträde.

Den borgerliga förhoppningen är att hennes popularitet bara är tillfällig och kommer att förklinga. Men uppgången har samtidigt givit råg i ryggen på regeringspartiet och det mobiliseras efter en partikongress som blev med Magdalena Andersssons ord ”litet rött, litet grönt och litet grått”.

Det var tvärtemot vad som förväntades, då fraktionen Reformisterna laddade upp för ett stort steg åt vänster uppbackad av motioner om höjd fastighetsskatt eller lyxhusskatt som det hette.

Reformisterna försvann helt i kongressen och det blev löften om hårdare tag mot de kriminella istället, en tydlig vink åt andra hållet. Så den socialdemokratiska uppgången har nog inte bara med Magdas tillträde att göra.

Hur en valrörelse utvecklar sig är aldrig förutsägbart. Den tar sina egna vägar, men det är alltid någon av partiledarna som blir sittande med Svarte Petter.

I förra valrörelsen tappade Ebba Busch hälften av sympatisörerna sedan det avslöjades att Kristdemokraternas vice partiordförande Lars Adaktusson i EU-parlamentet röstat emot fri abort och det blev förödande för partiet.Sannolikt var det avgörande för att de borgerliga inte återtog regeringsmakten.

Så vem är det som sitter med Svarte Petter den här gången? Största risken är det för ”gärdesgårdspartierna”, som hänger över 4-procentavgrunden och i jakten på väljare tvingas till väldiga chanstagningar.

Mest liberalen Sabuni som står tungt i 2-procentträsket och i alla lägen iakttar allt konservativa synpunkter för att dra till sig moderatväljare som är missnöjda med det intima samröret med Sverigedemokraterna. Socialliberalers missnöje med detta noteras, men de är ju lätt räknade.

Vad Miljöpartiet ska hitta på för att häva sig upp på fast mark är helt oförutsägbart, men med rekordhöga el- och bensinpriser är det knappast gångbart att vädja till större individuella uppoffringar vilket vänsterpartiet har insett.

Kristdemokraterna ligger bara några tiondelar över 4-procentgränsen och ska väl inte vara oroliga, eftersom Busch med sin aggressiva framtoning lätt kan trampa i klaveret. Det som borde oro Kristersson är det mycket låga opinionsstödet för partiet i Stockholm, som tidigare varit partiets styrka. Nu ökar man istället i de perifera delarna på landsbygden. För Socialdemokraterna är det stora hotet att väljarna upplever att det görs för litet för att möta den organiserade kriminaliteten.

Men om det fortsätter att varar jämnt mellan regeringsalternativen så kommer det hela att avgöras av vilket av de små som kravlar sig över 4-procentsspärren.

Jan G Andersson, f d chefredaktör Östra Småland