Gästkrönika: Vänsterpartiet bröt mot det ryggradslösa
En svår parlamentarisk situation, javisst, men knappast kaos i meningen att hela havet stormar. Det vi ser prov på är parlamentarism i praktiken.
Att partier värderar situationer olika och försöker vinna - billiga – poäng på att attackera motståndare och få dem att behålla Svarte Petter när spelet är över är inte konstigt. Osnyggt kanske, men inte svårt att förstå. Den sortens Blame Game är numera en naturlig del av politiken.
”Att partier värderar situationer olika och försöker vinna - billiga – poäng på att attackera motståndare och få dem att behålla Svarte Petter när spelet är över är inte konstigt. Osnyggt kanske, men inte svårt att förstå.”Lars Ohly
Men det är inte partierna som valt riksdagen. Det är inte partierna som sett till att det numera finns åtta partier i parlamentet som alla har rättmätiga krav att tas på allvar. Däremot är det partiernas sak att hantera väljarnas val på ett sätt som ändå gör det möjligt att regera. Och där finns onekligen en del i övrigt att önska.
För att börja från början: Januariavtalet var resultatet av en katastrofal felräkning. De ingående partierna saknade majoritet och gjorde trots det anspråk på att styra landet i ett 72-punktsavtal. Enda anledningen till att detta avtal över huvud taget kunde resultera i att en regering bildades är att Vänsterpartiet fullständigt vek ner sig.
Jonas Sjöstedt upptäckte plötsligt att han var ställd åt sidan. Och när han protesterade fick han till stånd ett samtal med Stefan Löfven som fick vänsterpartiets ledning att släppa fram en regering med den uttryckliga ambitionen att ställa vänsterpartiet utan inflytande. Sjöstedt påstod att det fanns ett papper som garanterade vänsterpartiet inflytande, men det var bara en bluff.
Många hade roligt åt den där hemliga uppgörelsen, särskilt som Sjöstedt tydligt förklarade att ingen någonsin skulle få se den. Sjöstedts och Löfvens överenskommelse fick lite karaktären av Alfons Åbergs Mollgan – en fantasifigur som gjorde livet lite lättare men endast fanns i huvudpersonens hjärna.
När så Vänsterpartiet bröt mot denna ryggradslösa linje och satte ner foten mot marknadshyror i somras reagerade vissa med förvåning. En del socialdemokrater och centerpartister tycktes leva i tron att en minoritet skulle få diktera besluten i riksdagen hela mandatperioden.
Men så fungerar inte parlamentarismen. Alla riksdagspartiers röster måste räknas i fortsättningen. Därmed kan inte något parti – läs centern – fortsättningsvis leva i tron att de kan tänka bort verkligheten.
Till slut hinner verkligheten ikapp och då hamnar man i den absurda positionen att ha släppt fram en socialdemokratisk statsminister för att förhindra ett rasistiskt parti från att få inflytande – samtidigt som man ger samma rasistiska parti mer inflytande än det någonsin haft genom att släppa fram partiets budget.
Det är tydligt att de senaste dagarnas haveri inte är parlamentarismens utan Centerpartiets.
Lars Ohly, tidigare partiledare för vänsterpartiet
