Peter Östling: Gästkrönika: Var är A-laget?

Så tillsammans med A-lagarna dök vi från tian, spelade fotboll och lekte. De upplevdes som roliga och snälla med oss barn, i en tid då vuxen närvaro saknades i leken och spelet och då vi aldrig blev skjutsade till idrotter på andra sidan broarna.

Som ung vuxen på 1980-talet fanns det en smal väg som innebar säsongsjobb och stämpling däremellan, fick man inte ihop det och blev utstämplad kunde man gå till socialen.

Skillnaden för enkla jobbs utförande mot dessa bidrag kunde vara försumbar och kunde du jobba svart under tiden så gjorde du bra med vinst samtidigt som ledigheten var betydande, båda högt värderade på stämpelklockans och marginalskattens tid. Vissa slog in på den vägen och vissa hade fastnat i den då den smalnade av senare. Men A-laget kom aldrig i jobb.

Lagstiftningen reglerade skälig levnadsnivå och insatser av god kvalitet. Då en del av socialförsäkringssystemets universella rättighetsprinciper. Idag är lagen mer selektiv, ersättningarna lägre och villkorade.

Tidigare fanns en inkluderande värdighet, vad finns nu? Större klyftor.

Var är A-lagarna idag när uppvisningen på Saltö badplats är över, fängelserna fulla och psykiatrin tom. Boende är nödvändigt för jobb och jobb är nödvändigt för boende och är du inte drogfri så får du inte psykiatrisk behandling mot missbruk.

Varför har inte de sänkta ersättningarna skapat jobb? A-laget jobbar inte i dag heller. Och hur stor är den faktiska kostnaden?

De sociala problemen försvinner inte för att vi värderar de lägre, flyttar de eller döper om dem.

Men pengar till välbeställda via RUT/ROT-avdrag, jobbskatteavdrag, subventionerat bensinpris, avskaffad fastighetsskatt, kapital- och förmögenhetsskatt samt bidrag till fuskande riksdagsmän, ökar alltid lusten att arbeta.

Rika jobbar tydligen bättre av morot, fattiga av piska. Frågan är var den devisen finner stöd och framför allt vad den cyniska människosynen gör även hos Magdalena Anderssons socialdemokrater?

Och var är A-laget?

Peter Östling