Simon Fuglsang: Gästkrönika: Varenda tjatting så att säga ...
Senast jag var på lekplatsen såg jag att någon krossat en glasflaska. Min vana trogen började jag plocka upp skärvorna men det ville sig inte bättre än att jag råkade jag skära mig på en av glasskärvorna som låg inbäddad i lekplatsens gummimatta.
Det började blöda förvånansvärt mycket, först blev jag rädd, sedan besviken. Hur kan någon krossa en flaska på en plats där barn leker?
”Det började blöda förvånansvärt mycket, först blev jag rädd, sedan besviken. Hur kan någon krossa en flaska på en plats där barn leker?”Simon Fuglsang
Men innan jag ens hann tänka klart, slog läraren inom mig till. Jag påminde mig själv om att det sannolikt inte var ett barns fel. Om det osannolika skulle ha hänt, var det högst sannolikt en olycka. Kanske råkade barnet bara slänga flaskan. Eller om barnet gjorde det avsiktligt, kanske det finns brister i hemförhållandena eller andra förmildrande omständigheter.
Det kan ju faktiskt ha varit ett barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) som gjort att barnet delvis saknar konsekvenstänk. Jag vet ju ingenting om barnets förutsättningar eller situation. Oavsett vad, om det nu var ett barn så var det nog inte meningen att krossa flaskan på lekplatsen. Och om det var meningen, fanns det säkert bakomliggande orsaker. För barn som mår bra gör inte sådana saker.
Jag blev matt på mig själv. Här blödde jag ymnigt, och det enda jag tyckte synd om var barnet som jag fantiserat ihop med möjlig ADD som helt osannolikt nog hade krossat flaskan. Varför envisas jag med att ständigt försöka hitta en ursäkt för någon annans dåliga beteende? Nej, Simon Fuglsang, tänkte jag, nu får det vara slut med att ursäkta och försöka förstå fantasifosters dåliga beteende och bakomliggande orsaker.
Inte ens när blodet rann ner på marken kunde jag tänka en ond tanke om barnet som troligtvis inte gjort det. Men innerst inne vill jag våga närma mig tanken och uttrycka att skitungar är skitungar och snus är snus.
Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn. En tanke jag bär med mig vart jag än går, för att hedra min samhällskunskapslärare Olle som gav sitt liv för den principen. Men det krävs också ett samhälle som står upp för ordning och respekt. Att alla vuxna bidrar till att upprätthålla ordning och inte acceptera att folk beter sig hur som helst utan konsekvenser.
Att krossa glasflaskor i en lekpark är ett exempel på ren och skär brist på folkvett. Att försöka förstå, gräva efter bakomliggande orsaker eller ursäkter hjälper inte, det tär på tilliten.
Att kräva ansvar och respekt från alla är att värna om det gemensamma goda. En miljö där alla känner sig trygga och respekterade är grundläggande för social sammanhållning och för att bygga ett samhälle där tillit frodas. Detta gäller både i den fysiska världen och på internet, där anonyma kommentarer kan ha lika stor påverkan som handlingar i det offentliga rummet. Samhället blir starkare när ansvar och respekt prioriteras.
En annan, mycket visare man får avsluta: “Det är knepigt med barn (...) Det är inte så att vi ska hålla på med mina barn och dina barn. Utan det är ju en fråga om våra gemensamma barn. Alla barn, vartenda tjatting så att säga.”
Simon Fuglsang (S)
