Gästledare: Feminismen har inte gått för långt, men marknadsliberalismen ...

Det enda vi hade kvar i tonårens sista år var att rista in tecknet i vår hud. I alla fall där den inte syns så värst mycket.

Som 19-åring vid Lunds universitet var aktionen att tatuera in en feministisk symbol en krigshandling. Genom lite bläck och en nål kunde jag visa omvärlden att min politiska kamp var evig och ärlig.

När jag häromdagen blev hånad av en man för min intatuerade kamp skickades jag in i identitetskrisens värld. Jag blev plötsligt anklagad för att tillhöra något ytligt. Jag som är så pass god och medveten och radikal att jag till och med h ar tatuerat in en symbol!

Mannen menade på att feminismens senaste våg var den sista, att feminismen inte längre behövs.

Där och då insåg jag att många sakta men säkert har återgått till sitt ursprungliga tankemönster: de anser inte, och har nog aldrig ansett, att feminismen är särskilt viktig. Eller ens rimlig. Och nu menar de att feminismen har gått för långt. Å andra sidan: vem kan klandra dem?

Även jag, med min tatuering, kan ibland fastna i en känsla av att världens mest jämställda land har glömt bort männen. Alltfler maktpositioner i det svenska samhället intas av kvinnor - i många fall

av kvinnor som bär venustecknet. Helt plötsligt har kvinnan tagit över de rummen som innan var exklusiva för mannen. Inom offentlig sektor är enbart 34 procent av cheferna män, kvinnor är överrepresenterade inom den högre utbildningen, flickor klarar av skolan i mycket högre grad än

pojkar. Det kan bara innebära att den feministiska konspirationen har vunnit och att den starka kvinnan har erövrat offentligheten. Kanske med det enda målet att förgöra mannen.

Om vi istället riktar blicken mot den privata sektorns högsta sfär ser könsfördelningen helt annorlunda ut. Där är hela 67 procent av cheferna män. När det gäller börsföretag är såväl styrelseordföranden och verkställande direktörer nästan alltid män - bara en av tio är kvinnor. Vi kan inget annat än att konstatera att medan den kvinnliga chefen arbetar för det gemensamma arbetar den manliga för plånboken.

Samtidigt som kvinnan bidrar till den robusta statsapparaten förkovrar sig mannen på produktivitetsvinsterna.

Det finns även en annan del av det svenska samhället, en sådan som inte syns. I den osynliga verkligheten orkar kvinnorna inte arbeta fram till pensionen. Där dör kvinnor tidigare än alla andra grupper i samhället. Där har mindre än hälften av kvinnorna ett heltidsjobb. Girl power-feminismen hjälpte aldrig kvinnorna i arbetaryrken.

I världens mest jämställda land har rika män och lågavlönade kvinnor helt olika livsutsikter. Och kanske viktigast av allt: den ägande klassen består fortfarande till största del av män.

Det är nog inte feminismen som har gått för långt, utan marknadsliberalismen.

Elfva Barrio, Förbundsordförande, Socialdemokratiska Studentförbundet