Stig-Björn Ljunggren: ”Vad har en ny LO-ordförande att göra?”
Det är ett skäl till att vi är nyfikna på hur Susanna Gideonsson, som föreslagits till ny LO-ordförande efter Karl-Petter Thorwaldsson, resonerar i en debattartikel i dagens DN. Där framgår att hon håller fast vid den svenska fackliga traditionen att facket inte nöjer sig med att passivt bevaka sina medlemmars intresse, utan också är proaktiva med förslag på hur problem ska lösas.
Kanske inte så konkret ännu, men tillräckligt för att visa att hon förstår att den som vill lägga sig i den politiska pappslöjden inte kan nöja sig med att enbart påtala problem, utan måste också bidra till att de löses, eller åtminstone hanteras.
Exempelvis måste LO medverka aktivt till att vi får en arbetsmarknadslagstiftning som passar verkligheten.
Det duger inte att enbart motsätta sig förändringar i arbetsrätten med argumentet att allt sånt blir otryggare för de anställda, som är den vanliga klyschan brukar lyda.
Jo, det duger för en fackförening som är inställd på att enbart bekämpa ogynnsamma förändringar och bevaka sina snäva intressen. Sådana finns många i andra länder. Men så har inte svensk fackföreningsrörelse resonerat, utan de har, systematiskt, försökt utveckla breda lösningar som, i det här fallet, inte bara skyddar de redan anställda, utan också ger fler chansen att komma i arbete.
Om man får tro vad Gideonsson säger har hon också det perspektivet någorlunda klart för sig, även om hon kunde ha varit tydligare.
”Därför undrar vi fortfarande hur LO tänker hantera sitt fortsatta förhållande till den socialdemokratiskt ledda regeringen.”Stig-Björn Ljunggen
Därför undrar vi fortfarande hur LO tänker hantera sitt fortsatta förhållande till den socialdemokratiskt ledda regeringen.
Det är ju så, att den pågående krisen, plus att svensk arbetarklass i hög grad gått till högern, skapar ett läge där LO dels står inför en ”liten avtalsrörelse” där det gäller att hålla samman under löneförhandlingar i en djup lågkonjunktur, dels också ska hantera ”en stor avtalsrörelse”, som handlar om hela samhällskontraktet ska skrivas om ”postcorona”.
Hur detta ska gå till kan vi känna viss oro för. Susanna Gideonsson säger i DN att LO ska vara skoningslösa i sin kritik av den socialdemokratiska regeringen om de inte driver ”en sann socialdemokratisk politik”?
Vad innebär det? Att sossarna ska lämna över makten om de inte får allt de vill?
Eller menar hon att det kan fortsätta som förr, att skriva långa drapor om hur eländigt det är med en regering som tvingas kompromissa, utan att berätta vad som istället bör göras?
Gideonsson menar att socialdemokratins uppdrag är att försvara arbetarklassens intressen. Det är helt sant. Men socialdemokratin kan bara bli framgångsrika om de med ”arbetarklass” menar alla som arbetar, vilket också gäller för många andra områden är de klassiska LO-yrkena.
Eller som socialdemokrater brukar uttrycka sin hyllning till arbetslinjen: Vi lovar hemskt tidiga mornar, men ett bättre liv!