Hans Bülow: Jag hade fel om schlagerfestivalen i min ungdom
Förr i världen skulle melodierna i festivalen lyfta fram de västeuropeiska ländernas musikkultur. Östeuropa hade en egen festival som sändes från polska Sopot - vad jag minns.
På 70-talet tyckte den samlade kulturvänstern att schlagerfestivaler var usla kommersiella jippon. Det handlade bara om att gynna musikindustrins profiter (läs Stickan Anderssons profiter).
När de fascistiska regimerna föll i sydeuropa på 70-talet märktes befrielsen i dessa länders melodibidrag till festivalen. Portugal var ett sådant land. Idag är landet värdland för Eurovisionsschlagern. Portugal kom in i den demokratiska värmen efter 1974 års revolution.
Efter murens fall 1989, Sovjetunionens och Jugoslaviens upplösning på 90-talet tillkom ytterligare nya länder till festivalen. Folken där längtade också efter att få vara med i musiktävlingen.
I Sverige har folkets intresse varit konstant hög - även om det gått upp och ned. Sverige har idag blivit något av en musikalisk stormakt.
När f.d. moderatledaren Carl Bildt hyllade musiktävlingen som ett fredsprojekt i Europa håller jag med honom. Jag gillar inte allt jag hör. Men jag gillar att tävlingen har blivit en gigantisk folkfest.
De som älskar musikfestivalen kommer från alla länder - till och med från Australien. Alla är lika glada. En gång om året hoppar, sjunger, skrattar och kanske gråter folk i direktsänd tv.
Någon bättre form för gränsöverskridande folkvänskap finns inte. När sedan vinnarlåten är framröstad väller det fram av stolt nationalism i det vinnande landet. Men det är en tilltalande glädjefull tonsatt nationalism.
Själv tror jag Sverige och Benjamin Ingrosso hamnar på pallplats i årets tävling i Lissabon. Hans låt är stark.
