Julkalenderledare: Missmatch inte bara på jul
Familj och vänner vet bäst själva vad de vill ha så varför är det jag som står i butiken och försöker komma på vad som ska köpas och läggas under granen?
De egna skänkerna är ofta en besvikelse. Fula slipsar och romaner man redan har läst. Föga förvånande ringlar köerna till kundtjänstdiskarna långa i mellandagarna när feltänkta gåvor ska bytas.
Det här kan låta fånigt, men den här julbesvikelsen har faktiskt varit föremål för nationalekonomisk forskning. Nationalekonomer är nämligen intresserade av ineffektiv resursanvändning. Dödviksförluster kallas fenomenet med en teknisk term.
”Det här kan låta fånigt, men den här julbesvikelsen har faktiskt varit föremål för nationalekonomisk forskning. Nationalekonomer är nämligen intresserade av ineffektiv resursanvändning. Dödviksförluster kallas fenomenet med en teknisk term. ”Joel Stade
I en klassisk forskningsartikel beräknade nationalekonomen Joel Waldfogel att julens dödviktsförluster i USA 1992 var upp till en tredjedel av värdet på alla klapparna!
Att det blir lite fel med julklapparna kan vi kanske leva med. Men jul är inte är enda sammanhanget där det uppstår en missmatch mellan våra preferenser och vad vi får. Välfärdsstaten fungerar i detta avseende på samma sätt.
Vi betalar skatt och staten ger oss klappar tillbaka. Ingen är helt nöjd med utdelningen. Republikaner får betala för kungahuset, i kulturhatarnas paket finns smal performancekonst och pacifister får en ny kustkorvett under granen.
Ett sätt att undvika denna ineffektivitet är att var och en köper julklappar till sig själva. På så sätt får alla exakt vad de vill ha. På samhällsnivå kan vi göra som nyliberalerna vill: Sluta att betala skatt och köpa vad vi vill för pengarna.
Men trots dödviktsförlusterna bör vi bevara både julklappsutdelning och välfärdsstat. Skälen är två: Omfördelning och paternalism.
På julafton gäller principen Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Om alla köper julklappar till sig själva är det fel personer som får mest. Till jul ger ungarna bort smörknivar som de själva gjort ihop i slöjden och får dyra Lego-borgar i retur.
Det är så det ska vara och så funkar välfärdsstaten också. Barn, personer som inte kan arbeta och pensionärer får mer än vad de själva bidrar med. Vi som jobbar får mindre än vad vi betalar in.
Till jul får vi inte alltid vad vi helst vill ha, men kanske vad vi behöver. Själv hoppas jag på en flaska singel malt-whiskey av hustrun (Highland Park, lagrad i tolv år minst), men troligen får jag ett årskort på Friskis & Svettis.
Det är inte så dumt att få sina riktiga behov tolkade av sina närmaste.
Översatt till samhället innebär detta att staten inte ger oss det vi vill ha (alkohol, elektronikprylar, resor till solen) utan det vi behöver (utbildning, sjukvård, kultur), Lite paternalism inte fel.
Det går att göra ineffektiviteten mindre, både på julafton och i välfärdsstaten. Önskelistor och lyhörda politiker underlättar.
Som julfirare får vi stålsätta oss inför de klappar som snart kommer. Med lite tur kan det bli både whisky och friskiskort.
