Läsarkommentar: Om hjärta, hjärna och Rousseau
Texten utgår från Rousseaus tankar om folkviljan och handlar om Euroschlagern som exempel på europeiskt samarbete och dess förankring hos folket och berör några av demokratins utmaningar.
Rousseau delade folkviljan i två nivåer. ”Allas vilja” är den spontana och känslomässiga reaktionen som människor har inför olika frågor. Det är en vilja som drivs av omedelbara känslor snarare än reflekterad eftertanke. I motsats till detta står ”allmänviljan”, som är en mer genomtänkt och kollektiv vilja som formas genom samtal och debatt.
Men ju mer jag tänker på Rousseau (ett namn jag inte haft i kepshållaren sedan jag läste till samhällslärare) känner jag att det saknas något i ekvationen för att den ska kännas relevant i dagens politiska klimat.
Utan att ha hållit mig nämnvärt ajour med samhällsfilosofins utveckling föreställer jag mig något i stil med “allas ovilja” och “den allmänna oviljan”.
Dessa oviljor manifesteras inte i yttrade åsikter, protester eller direkt synliga rörelser utan märks i missnöjet, i politikerföraktet, bland trollen på internet. De märks först när det tystnar i fikarummet, efter den tredje ölen eller i anonyma forum på internet. En serie ryggradsreaktioner på väljarens upplevda negativa val.
”Allas ovilja” skulle i så fall vara den spontana och känslomässiga motviljan människor känner inför vissa idéer eller handlingar. En direkt och ofta instinktiv reaktion som inte nödvändigtvis grundas i rationell eftertanke. Exempel på detta skulle kunna vara de snabba och kraftiga ryggradsreaktionerna mot politiker på vänsterkanten som vi allt som oftast ser på nätet.
“Den allmänna oviljan” blir således den mer genomtänkta och kollektiva som uppstår genom samtal och debatt där människor enas om att något är skadligt eller oacceptabelt.
Denna motvilja är inte bara en känslomässig reaktion utan en rationell och organiserad opposition. Exempel på detta skulle kunna vara hur Trump-supportrar är helt oberörda av domstolsbeslut eller att SD:s kärnväljare köper att TV4:s granskning är en vänsterstyrd desinformationskampanj och snarare blir mer övertygade efter skandalerna.
”Ljunggrens text pekar på hur demokrati handlar om både hjärta och hjärna. Förvisso sant, men jag tror vi förbiser betydelsen av ryggraden allt för ofta. Antingen avsaknaden av den eller att den får styra alldeles för mycket.”Simon Fuglsang
Denna tänkta motsats till Rousseaus folkvilja - “folkoviljan”, kanske kan vara relevant när man vill förstå och titta närmare på framgångarna för högerpopulistiska rörelser, resultaten i EU-valet, Donald Trumps politiska framgångar i USA eller hur SD:s kärnväljare reagerar på skandaler.
Dessa rörelser kanaliserar kanske ”allas ovilja” genom att spela på människors omedelbara och känslomässiga motreaktioner, utan att nödvändigtvis erbjuda genomtänkta lösningar på komplexa problem. De drar nytta av den känslomässiga folkoviljan där enkel retorik och tydliga fiendebilder skapar starka känslomässiga band med väljarna.
Ljunggrens text pekar på hur demokrati handlar om både hjärta och hjärna. Förvisso sant, men jag tror vi förbiser betydelsen av ryggraden allt för ofta. Antingen avsaknaden av den eller att den får styra alldeles för mycket.
För att få bukt med oviljan eller ryggradsreaktionerna måste vi kanske engagera oss i diskussioner och samtal med våra medmänniskor för att på så vis skapa utrymmen att omforma allas våra individuella åsikter till en mer kollektiv och välgenomtänkt ”folkvilja”.
Avslutningsvis måste vi nog tyvärr plussa på Ljunggrens långa lista över demokratins utmaningar: Hur skapar vi forum och möjligheter för att samtal ska kunna ske på ett konstruktivt sätt för att på så vis kunna möta och förstå folkoviljan?
Simon Fuglsang (S)
