Läsarkommentar: Ursäkta aldrig antisemitism
Med begreppet antisemitism avses vanligen den kombination av det flertusenåriga judehat som har sin grund i den religiösa konflikten med kristendomen och de politiska idéer som utvecklades under slutet av 1800-talet i Centraleuropa och ledde fram till Förintelsen, för att sedan exploateras av auktoritära och populistiska regimer med antydningar om konspirationer kring exempelvis dominans och världsherravälde. Den drabbar en samhällsgrupp och kulturell gemenskap, men också enskilda individer.
Antisemitism - lika lite som rasism eller anti-islam - har någon ursäktande eller logiskt förklarande faktor. Det är den individ eller grupp som utför det rasistiska eller antisemitiska som också ska vara ansvarig för både sina handlingar och idéerna bakom dem. Vad skribenterna Björkenwall och Ungerson gör är att de relativiserar och ursäktar antisemitiskt handlande med den israeliska regeringens agerande.
”Med samma tankefigur skulle Hamas eller den iranska regimen ta ansvar för ökad islamofobi i Sverige eller Zimbabwes regering för rasism mot svarta.”Markus Alexandersson
Vad man än tycker om regeringen Netanyahu - tro mig, jag är förstås starkt kritisk mot den - kan den aldrig ta ansvar för ökad antisemitism i Sverige. Med samma tankefigur skulle Hamas eller den iranska regimen ta ansvar för ökad islamofobi i Sverige eller Zimbabwes regering för rasism mot svarta. I förlängningen innebär resonemanget att den enskilde är ansvarig att agera för att inte bli utsatt för rasism.
Skribenterna lägger också skulden på ”frånvaron av protester och reaktioner från de många judiska organisationer som finns i Sverige”. Att ge judar i Sverige kollektiv skuld för vad den israeliska regeringen gör och avkräva enskilda judar och deras organisationer är enligt vissa definitioner i sig att räknas som antisemitiskt.
Det är sorgligt hur Israel-Palestina-konflikten och det upptrappade tonläget efter 7 oktober har kommit att skapa diskurser i olika politiska rum med ett språkbruk och föreställningar som har etablerats i sådana utsträckning att man efter ett tag inte ser innebörden av det, att det blir ett gemensamt kodspråk som mer avgränsar och formar grupper och mobiliserar känslor än att det intellektuellt analyserar det faktiska tillståndet. Det är möjligt att man kan se artikeln i skenet av det.
Det är också ett liknande resonemang Lars Dencik, professor emeritus i socialpsykologi och jude, för i en artikel i SvD. Han tycker sig inom den vänster han betraktar sig själv tillhöra identifiera alltför mycket av ett ”schablontänkande när det gäller Israel”.
Det går mycket väl att med ett språkbruk som oftast används när det kommer till internationell rätt att kritisera såväl Israel som Hamas och förhålla sig till den mycket komplexa situation som konflikten Israel/Palestina är utan att ta i så att man går vilse. Ledarartikeln i Sydöstran var tyvärr ett exempel där man gick vilse och när jag kände mig nödgad att göra det mycket ovanliga att gå i polemik med min egen ledarsida.
Markus Alexandersson
