Ledare: 6 timmars dårskap

Låt oss först konstatera att arbete räknat i timmar inte längre allmänt giltigt. För allt fler handlar det om att istället leverera en viss tjänst, insats eller produkt.

Och många har oreglerad arbetstid och får betalt för att sköta en bestämd uppgift, även om det innebär att jobba även på helger. Exempelvis genom att skriva en ledare på söndagsförmiddagen.

Observera gärna att de partiföreträdare som pratar om 6 timmars arbetsdag sällan själva jobbar så lite. Utan tvärtom, i politikens värld precis som i näringslivet är 60 timmars arbetsvecka (inklusive helger) inget ovanligt.

För det andra varierar våra arbetsinsatser över tid. Vi studerar allt längre; är föräldralediga och sjukskrivna; vabbar och tar sabbatsår. Samt räknar med minst ett par decennier som pensionärer.

Den genomsnittliga tiden vi arbetar är därför relativt konstant under livet.

För det tredje finns det arbetsuppgifter som kan skötas helt eller delvis via hemarbete. Hur ska vi räkna en arbetstimme som också inkluderar att fylla tvättmaskinen samt gå ett varv med hunden?

Arbetstidsförkortare säger sig ibland bekämpa en ordning där profitörerna behandlar människor som maskindelar som kan sättas in i produktionen och sedan kastas på återvinningen när de blir utslitna. Kortare arbetstid är ett sätt att bekämpa detta elände.

Men det vore olyckligt att på samma sätt som den kritiserade kapitalistiska ordningen behandla folk som kreatur som kan flyttas till ett 6-timmarsbås efter reformatorernas utopiska föreställningar om hur det goda samhället ska vara.

Tanken att vi ska jobba sex timmar om dagen är därför fånig. För en del skulle det säkert passa bra. För andra vore det dumt som hellre gjorde 10 timmar om dagen 4 dagar i veckan. Tänk att sätta sig i bilen eller på bussen 4 dagar i rad istället för 5?

Olika arbetsplatser och uppgifter har olika förhållanden. 30 passar inte för alla överallt.

Det vanligaste argumentet mot arbetstidsförkortning är kostnaderna. Det innebär i praktiken en löneförhöjning eftersom folk ska jobba mindre för samma betalning.

Det kan också kräva dyra nyanställningar.

Om kortare arbetstid ökar produktiviteten och därför är en vinstreform är obevisat. De som hävdar detta borde givetvis få utrymme att experimentera. Det har också gjorts, ibland med lyckade resultat, ibland inte.

Så fortsätt gärna att testa nya modeller. Men glöm inte att minst lika viktigt är möjligheten att bygga upp en arbetstidsbank som kan växlas in i olika kompetenshöjande insatser - exempelvis studier.

Förslagen på ”friår” är ur det perspektivet inte så dumt. Låt var och en få använda insparad tid till vad helst de finner intressant.

Poängen med en reform måste vara att öka produktiviteten och därmed välfärden.