Ledare: Är demokrati självklart?
Tanken bakom liknar lite äktenskapslöftet – vi ska hålla ihop ur och skur, i nöd och lust, i ljusa och mörka dagar.
Men vi vet att äktenskapslöftet inte alltid håller. Ibland därför att något avgörande stort inträffar, men oftare därför att det sker en långsam erodering av förhållandet.
Man glider isär, som det brukar heta.
Eller som någon uttryckt det: Skilsmässa blev det inte på grund av det där med otroheten, utan alltför många mornar med kaviar i smöret …
Kanske är det på samma sätt också med samhället och demokratin. Det handlar inte om ett plötsligt sammanbrott, där folket ropar in en diktator, utan en långsam process där tidigare friheter och förtroenden minskar eller makuleras. Till slut blir de demokratiska principerna starkt villkorade och frihet gäller bara under övervakning.
Och plötsligt - Pang! - så befinner vi oss där, i den auktoritära samhällsordningen.
En debattartikel av några debattörer från Folkets Hus och Parker (Aftonbladet 14 mars: ”Svenskar litar varken på politiker eller media”) hävdar att vi med stormsteg närmar oss gränsen för vad demokratin tål.
Vi riskerar nå en brytpunkt då det inte finns någon väg tillbaka, ungefär som brukar hävdas om klimatkrisen.
Debattörerna refererar en undersökning där nio av tio svenskar anser att politikerna varken stärker eller försvagar demokratin, och av dessa anser 34 procent att man försvagar.
Och 7 procent anser att politikerna i praktiken stärker demokratin. Det är, jämfört med en liknande undersökning förra året, en halvering.
Vad hände? Jo, vi hade en valrörelse ...
Om valrörelser försämrar inställningen till politikerna ser det förstås dystert ut.
Vi kan också fråga oss om inte demokratins framgångar i hög grad kan förklaras av att den demokratiska epoken varit sammanvävd med en gradvis förbättring av människors livsvillkor. Demokratin har inte bara varit en fin princip, den har också levererat.
Men om samhället gradvis förändras till det sämre, och att de styrande dessutom inte förmår leverera framtidstro?
Kanske är det gradvisa nålstick som gör att folk börjar misstro den rådande ordningen och frestas att pröva nya krafter?
En tröst i sammanhanget är dock att även om folk nu inte längre har samma tillit till de traditionella politiska krafterna, så är det fortfarande valurnorna som används. Revolutionerna sker inom ramarna för ett hyggligt välfungerande valsystem.
Artikeln av representanterna för Folkets Hus och Parker ger exempelvis beskedet att 98 procent av alla svenskar anser att demokratin i hög grad är värd att försvaras. Dessutom, fler än hälften är beredda att engagera sig för ett tryggare och säkrare lokalsamhälle!
Kanske bör vi påminna partierna om det gamla talesättet att ”om berget inte kommer till Muhammed får Muhammed komma till berget”.
Sök upp folk om de inte kommer självmant! Folk är beredda att försvara demokratin. Men får de chansen?
