Ledare: ”Att dela med sig och ta emot är det som kallas bildning”

– Det var fantastiskt att se olika generationer sjunga dessa sånger gemensamt. Kanske är betydelsen starkare om man har varit tvungen att kämpa för den möjligheten.

Hon menar att man i Sverige inte på samma sätt värderar frågor kring traditioner, som exempelvis sånger som ”mormor har sjungit” eller berättelser ”som morfar har berättat” och som ger stolthet och knyter samman generationer.

– Kulturen är bidragande och inte farlig, man måste ha rötter först och när det växer kan det ge skugga i varma dagar, säger hon.

Fortbildningsresan var därför i många aspekter också en resa tillbaka till just rötterna. Agrita Martinsone kommer nämligen från Lettland och var innan hon kom till Blekinge i början av 1990-talet rektor på en gymnasieskola i Talsi, en mindre stad i västra Lettland, mellan Riga och Ventspils.

Där möttes vi för första gången.

Agrita var en 30-årig rektor, jag en av åtta elever från Jändelskolan som valts ut som pionjärer att tillsammans med lika många lärare besöka den lettiska skolan. Något sådant utbyte hade av naturliga skäl inte varit möjligt tidigare.

Det var på våren 1991 och Lettland var fortfarande en delrepublik i Sovjetunionen. Barrikader på gatorna i Riga påminde om sovjetiska truppers väpnade aktioner som ledde till fem personers död. I augusti samma år förklarade sig landet åter igen självständigt.

– Jag åkte till Sverige första gången 1991, när de accepterade att släppa ut mig, och det förändrade mitt liv. Ögonen bara gick runt när jag kom till Blekinge, minns hon.

Ett antal omständigheter gjorde att hon en kort tid efter Sovjetunionens fall flyttade i Karlskrona.

Och där har hon blivit kvar.

Agrita Martinsone är sedan 2007 rektor för Litorina folkhögskola, men redan 1994, kort efter skolans etablering, blev hon anställd för att ”utveckla skolans Östersjöprofil”.

Att växa upp, bli vuxen och arbeta med utbildning i Sovjetsystemet och senare med folkbildning i Sverige har givit ovärderliga perspektiv och möjligheter till reflektion kring det där med bildning, menar hon.

Agrita berättar att hon var nyfiken som barn och fick börja skolan redan som 5-åring.

– Det var så mycket jag ville fatta och ju äldre jag blev desto fler frågor hade jag. Jag märkte att vuxna var obekväma av mina frågor, det var ju förenat med livsfara att ge svar på dem.

Vad hon framförallt sökte svar på var varför hennes familj tidigare hade deporterats till Sibirien. Hon undrade varför just de hade skickats iväg och vad de hade gjort för fel. Hon till och med skämdes då hon utgick från att de hade gjort sig skyldiga till någonting.

Hon säger att hon tränats i ”det sovjetiska systemet” och att hon därför har fått ovärderliga verktyg för att ifrågasätta och ibland inte nöja sig med informationen man får, att söka vidare utifrån en stark vilja att förstå på djupet.

– Det handlar om att inte hamna i bubblan. Min morfar lärde mig det, han var så iakttagande, analytisk och kritisk. Jag fick sitta i hans knä och lyssna vad han på 60-talet ansåg vara lögner. Han lärde mig att lyssna. Inte att ta in allt, men lyssna kritiskt. Och det sitter i. När jag tittar på nyheterna så säger jag ofta att ”vänta, vänta”. Vi måste läsa och lyssna kritiskt och lyssna på vad den andra parten säger om samma sak. Men jag vet inte om jag alltid är så tacksam för det egentligen.

Hon talar sig varm för bildning och för ett system där den får stort utrymme i många delar av samhället, inte minst i skolan och familjen.

– Det som ett land bäst kan göra är att satsa på förskola, skola, kultur, idrott - det är bildningens grundstenar, att människor med olika uppfattningar möts och med duktiga och välutbildade ledare som tillåter och skapar ett klimat för samtal.

När det är stort fokus på det militära försvaret menar hon att det samtidigt inte är rimligt om det innebär mindre pengar till ”skola, kultur och idrott, till bildning”. Hon menar att det är inom dessa områden och dess institutioner som såväl människor som samhälle får en moralisk och etisk kompass.

– Hade jag ägt ett trollspö då hade jag skapat mer musik, mer sång, mer läsande och mer umgänge. Det som pågår på nätet är enorm skadegörelse. Många människor sitter ensamma och läser saker på nätet utan riktiga vassa verktyg att se och förstå vad som kan vara sant.

Hon talar om folkhögskolans förmåga att skapa möten mellan människor med olika erfarenheter och kunskaper. Hon jämför det med en trädgård.

– Om inte bildningslinjen är fungerande så blir en människa en ovårdad trädgård, där man låter allt växa huller om buller utan att plantera om eller klippa eller planera nytt. Det är det som folkhögskolor gör. Vi tillåter nya plantor att komma in och hitta solljus och kan rensa bort en del som kommit in i livet av misstag eller av mindre gynnande förutsättningar. Det går att rätta till en trädgård, vi hjälper till att leta efter solljus så att man inte behöver befinna sig i skuggan.

Litorina folkhögskola har ett brett utbud att utbildningar och aktiviteter. Det innebär att de når en bred grupp människor, från personer som läser in grundskole- eller gymnasieutbildning till högutbildade och väletablerade personer med stor nyfikenhet och kunskapstörst.

– Den största tillgången är människor och deras livserfarenhet. När man ger människor en möjlighet att dela med sig och ta emot, då skapas en process som heter bildning.

Hon nämner konceptet Ett land per kväll, en föreläsningsserie med fokus på ett lands historia och kultur, samt Framtidsspanarna, en utbildning för seniorer.

– Folkhögskolorna ger människor ett rikare liv, både intellektuellt och känslomässigt. Och vi gör Sverige rikare, även ekonomiskt. Det finns goda ekonomiska effekter som är knutna till folkhögskolorna, människor hittar andra vägar och får arbete och kan göra stor nytta och därmed betala tillbaka.