Ledare: Att låta sig förnedras
I Tidö-avtalet står inskrivet att partierna ska tala väl om varandra och dess företrädare. För att leva upp till utfästelsen slår regeringspartierna knut på och förnedrar sig själva. SD-företrädarna kan säga nästan vilka dumheter som helst; Pehrson, Kristersson och de andra är då helst tysta. Om de ändå pressas till att ha en åsikt svarar med om att människor i allmänhet inte ska säga si eller så, allt för att slippa uttala kritik mot en sverigedemokrat.
Vad de då åstadkommer är någorlunda frid i regeringsunderlaget - men också att de flyttar gränser för anständighet och försvagar det etiska modersmålet.
”Det där om att tala vänligt om varandra förefaller inte heller vara ömsesidigt. Så sent som i onsdags kväll skrev SD:s Björn Söder att såväl Ulf Kristersson som talman Andreas Norlén (M) ”legitimerar pedofili””Markus Alexandersson
Det där om att tala vänligt om varandra förefaller inte heller vara ömsesidigt. Så sent som i onsdags kväll skrev SD:s Björn Söder att såväl Ulf Kristersson som talman Andreas Norlén (M) ”legitimerar pedofili”. Han skrev också att det ”borde bli en kabinettsfråga”, det vill säga att deras agerande skulle kunna innebära att regeringen faller.
Vad de gjort för att dra på sig SD-toppens vrede var att i Kristerssons fall förse fasaden på Sagerska palatset, statsministerns residens, med en Pride-flagga, och i Norléns fall med att inviga Pride-festivalen i Stockholm.
Björn Söder är inte vem som helst. Regeringspartierna har upphöjt honom till en viktig position i Riksdagen, den som ordförande i den svenska OSSE-delegationen. Det ter sig bisarrt när man betänker att OSSE är en organisation som, enligt Riksdagens hemsida, ska ”skydda mänskliga rättigheter”.
Att förnedra statsministern är en sak - att anklaga Pride för pedofili och allt annat som han gjort under åren är emellertid värre. Att det ska få konsekvenser är nog att hoppas på för mycket, Söder har uttalat sådana och många andra saker under lång tid innan han av Kristersson belönades med toppuppdraget i Riksdagen. Ansvaret är därför också Kristerssons.
Det var också förnedrande för Kristersson att efter att han manade till att hålla huvudet kallt och inte spä på den så kallade koran-krisen så gjorde Richard Jomshof (SD), riksdagsledamot från Blekinge och Justitieutskottets ordförande, just det, med ett inlägg på sociala medier om profeten Muhammed.
Bilden av förnedring blev total eftersom Jomshof mycket väl visste vad han gjorde. Han vet att Kristersson är statsminister på hans och SD:s nåder och visade - ungefär som en maffiaboss - med all önskvärd tydlighet detta maktförhållande genom att direkt utmana statsministerns auktoritet.
När Kristersson på en presskonferens - utan att själv ha berört det - fick en fråga om Jomshofs agerande svarade han precis så där allmänt som har blivit kännetecknande: ”jag tycker att alla människor i Sverige, inklusive Jomshof, ska tänka på hur man uttrycker sig”.
Regeringspartiernas rädsla för att kritisera SD har gjort att de istället kritiserar S som ifrågasätter Jomshofs lämplighet som utskottsordförande. Det är ju betydligt enklare.
Under tiden faller de i opinionen. I Kantars undersökning, som presenterades i SVT under torsdagen, backar samtliga partier i regeringsunderlaget. Samtidigt får S sitt högsta stöd under mandatperioden.
Det enda stöd som möjligen kan öka för Ulf Kristersson är medkännande sympatier av att bli så förnedrad av dem som han själv behandlar som sina vänner. Å andra sidan låter han det ske med öppna ögon. Att få vara statsminister väger tydligen tyngre. Det är faktiskt ovärdigt.
