Sydöstran logo
  1. Avdelningar
  2. Orter
  3. Sport
  4. E-tidning
  1. Tjänster
  2. Annonsera
  3. Tipsa oss!
  4. Kundcenter

Innehåll A-Ö

Annons

Ledare: Att rösta med fötterna

Vi skrev häromdagen ett försvar för valfriheten. Möjligheten att göra ”exit” piggar upp alla, såväl skolor som affärer, partier och t.o.m. länder.
Publicerad 7 januari 2022
Sydöstrans ledarsida delar arbetarrörelsens grundläggande värderingar.
Migranter - ett exempel på att folk röstar med fötterna.
Migranter - ett exempel på att folk röstar med fötterna.Foto: Emrah Gurel

Om folk har möjlighet att ge fingret åt verksamheter kommer dessa att tvingas hålla sig på tå. Och hela tiden förbättra sig.

Men det går också att argumentera mot denna ”exitmekanism”. Och då ta skolan som exempel.

Annons

Argumentet mot valfrihet i skolan kan vara att detta skulle tvinga de resursstarka föräldrarna att istället ägna kraft och energi åt att ändra den skola de är hänvisade till. Istället för att dra iväg när galoscherna inte passar.

I så fall skulle dessa ofta välutbildade, ambitiösa och resursstarka personer driva lärare och rektor framför sig, istället för att som nu, ta barnen och dra. För det som händer om dessa välmotiverade schappar är att den dåliga skolan blir ännu sämre, inte bättre. Kvar blir de barn och föräldrar som inte har så höga ambitioner och skolpersonal som givit upp.

Här fungerar exitmekanismen inte som den borde, att tvinga verksamheten att hålla sig på tå, utan tvärtom, skruvar ner kvalitén ännu mer, lyder tesen.

Argumentet är inte helt uppåt väggarna. Den fråga vi bör ställa oss är förstås vad det berodde på att vi före valfriheten att valfriheten inte hade mekanismer som såg till att bättre ta tillvara detta engagemang, exempelvis genom att föräldraengagemanget länkades in i skolornas strukturer. Men de förslag som fanns på sjuttiotalet om att öka föräldrars och elevers inflytande över undervisningen tillbakavisades. Politiker, lärare och andra skolfuxar ville inte ha någon som på allvar kunde lägga sig i deras verksamhet.

Istället fick vi valfriheten och exitmekanismen.

Men vi kan också fundera över om det där med att ”låsa in” folk i verksamheter - för att de inte ska kunna lämna andra åt sitt öde - verkligen är förenligt med en värdegrund som ser andra som människor och inte som dragdjur?

Är det rätt att folk ska vara byggnadsmaterial som får anpassa sig efter samhällsarkitektens drömmar om den perfekta kåken?

”Är det rätt att folk ska vara byggnadsmaterial som får anpassa sig efter samhällsarkitektens drömmar om den perfekta kåken?”
Stig-Björn Ljunggren

Eller tycker vi att kvinnor ska stanna kvar i destruktiva förhållanden, för att försöka göra den elake mannen till en bättre människa? Ska vi motverka att folk flyttar från framtidslösa bygder så att de inte blir ännu mer utarmade? Ska vi tillåta att stjärnorna lämnar klubben på dekis, istället för att vara kvar och försöka rädda verksamheten? Och nyckelpersoner i företag, ska de få säga upp sig hursomhelst? Ska väljare hela tiden få straffa de partier som ansvarsfullt försöker regera landet?

Och för att ta ett aktuellt exempel: Sjukvården! Bör de anställda stanna kvar, trots att det är för jävligt, för att medverka till förbättringar?

För om de viljestarka och ambitiösa välfärdsarbetarna säger upp sig, då blir allt sämre, både för brukare och anställda ...

Annons

Visst, det skulle säkert inledningsvis leda till något bättre. Men vi kan gissa fortsättningen. De som har makten över verksamheterna – vare sig det är skolor, företag, föreningar eller välfärdsinrättningar – skulle ganska snart bli feta katter som gav fan i vad deras undersåtar tycker.

Därför är det bra om folk kan rösta med fötterna.

Stig-Björn LjunggrenSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons