Ledare: Bland vänsterpartister och Eurovisionsfinalister

Och det gjorde det faktiskt. För alla oss boomers som tycker att det var bättre förr när de faktiskt sjöng något som man kan nynna på efteråt var detta en glad överraskning. Jag kan jag rekommendera detta till nästa gång. En hel del av det som verkar vara strunt i lyxförpackning håller faktiskt bättre för lyssning än TV-tittande.

Däremot är det antagligen en utopi att framtida Eurovisionsfinaler ska kunna genomföras utan politiska bråk, diskningsskandaler och störd folkfest. Det är inte så framtiden ser ut.

Lyssna gärna på de olika ländernas bidrag, ge tusan i att titta på eländet!

Men jag roade mig också i helgen med att göra tvärtom. Jag skruvade ner ljudet och tittade på vänsterpartistiska debattörer på deras fyra dagars kongress.

Den metoden brukar rekommenderas av amerikanska PR-konsulter för att vaska fram tänkbara valvinnare. Den som tar sig bra i talarstolen eller intervjuer utan att vi hör deras tvålfagra prat kan vara en framtida segrare.

När det gäller vänsterpartisterna så är det uppenbart att deras klädsel är det första som slår en. De är oerhört vardagligt klädda. Gör inte överdrivet mycket gester. De yngre går upp i talarstolen med sina talepunkter på mobilen eller laptopen medan de äldre kör pappersvarianten. Och de medelålders herrarna har t-tröjor med poppiga motiv som för den oinsatte är obegripliga men signalerar någon slags folklighet och kanske ska ses som textil föryngringskur.

Jag kunde inte se en enda slips vilket förstås inte är förvånande eftersom denna sundhetsmarkör verkar vara på väg att försvinna i alla sammanhang. Och trots att själva innehållet i vänsterpartisternas kongressande är att de tagit ytterligare ett steg mot att bli möjliga att ha i möblerade regeringsrum ...

Således har vänsterpartiets ledning lyckats med sitt uppsåt att baxa de avmastade kommunisterna mot större trovärdighet gentemot vanliga väljare och därmed besegra de bokstavstrogna fundamentalisternas försök att behålla provocerande formuleringar ur det marxistiska arkivet.

Men det sattes som sagt ingen slips på den vänsterpartistiska omvandlingen och normaliseringen. Istället var det rätt många av kongressombuden som signalerade sin gruppolitiska korrekthet och radikala motståndskraft genom att ha palestinasjal.

Det var inte bara en tillhörighetsmarkör utan givetvis också en provokation mot den allt mer högervridna borgerligheten har fått för sig att palestinasjalen är en antisemitisk signal. De låtsas för övrigt att alla slags kritik mot Israel egentligen är illa förtäckt antisemitism.

På så sätt kanske vänsterpartisterna ändå på detta sätt markera att de vill hålla den politiska grytan kokande trots övriga försök att bli salongsfähiga. Det är tydliga signaler till deras kärnväljare i ett läge när svenska folket i övrigt, om vi får gå på hur svenskarna röstade i Eurovisionsfinalen, vill ge sitt stöd till Israel.

Men kanske hade några fler slipsar varit på plats. För det som händer i svensk politik nu, liksom i många andra länder, är att borgerligheten är på väg att bryta samman.

En del av borgerligheten blir allt mer groteskt högervridna, släpper nyliberala idéer om frihet och individualism till förmån för statsmakt och kollektivism. De känner doften av härskarmaktens möjligheter. Och försöker ta de sista stegen mot makten genom att lägga sig till med en oresonabel irrationell arrogans.

Detta medan de kvarvarande borgerliga känner sig allt mer övergivna och därför sneglar in mot mitten där de hoppas få en fristad hos vettiga partier som fortfarande låter sig resoneras.

Att borgerligheten på detta sätt försvagas är inte ett gott tecken, eftersom högervridningen också tycks leda till att tidigare överenskommelse om de demokratiska spelreglerna gradvis överges.

Demokratin består av två lager, de formella och de informella strukturerna.

De formella demokratiska reglerna förutsätter att medborgarna är beredda på att acceptera att majoriteten bestämmer. Det är en risk vi tar eftersom denna princip också säger att de beslutande inte upphäver minoritetens möjligheter att komma tillbaka.

I en demokrati ska majoriteten vara möjlig att upphäva. Dagens vinnare ska kunna bli morgondagens förlorare. Spelreglerna ska inte göras om så att majoriteten kan permanentas och oppositionen förvandlas till lealösa staffagefigurer som legitimerar valprocesser vars utfall är bestämda på förhand.

Vi ska således i en demokrati ha kommit överens om hur vi ska hantera tillfällen vi inte är överens. Och att alla parter ska respekteras.

Men för att detta ska fungera räcker det inte med den formella strukturen, utan i den svenska tolkningen anstränger sig parterna dessutom för att lyssna på varandras argument, försöka förstå motparternas ambitioner och respektera fakta och beprövad erfarenhet.

Det handlar inte om regelverk utan snarare ”den politiska kulturen”. När den äventyras börjar konturerna av nya politiska koalitioner att skapas och demokratiska fundament att ändras.

Det faktum att vi har ett system där det samma helg går att se såväl glamorösa musikfestivaler och vänsterpartistiska kongresser i public service är ett kännetecken på ett pluralistiskt samhälles ambition att ta det där med demokratisk mångfald på allvar.

Det är på den punkten som vi kan efterlysa några fler slipsar, gärna blandade med palestinasjalar, och dra en lans för Eurovisionsfinaler utan en massa tjafs. Och i den bästa av världar, några tävlande bidrag som går att vissla i duschen.

Således. Genom att lyssna på Eurovisionslåtar utan bild och vänsterpartister utan ljud, kanske vi kan komma närmre tidsandan och alla dess komplikationer. För om politiken ligger nedströms från kulturen så är det här på allvar.