Ledare: Britterna röstar på partiet de hatar minst
Det är iallafall så jag önskar att det gick till. Ett enat upprop mot högerextremism där folket gick samman i en tro på Labours budskap och ideologi. Men riktigt så var det inte.
Redan innan valnatten var det säkert att Labour skulle vinna. En person jag känner, aktiv i valrörelsen för Labour, gissade på 422 säten och de ser nu ut att landa på 412. Endast 10 ifrån hans gissning. Så det var alltså ingen skräll när resultaten började skramla in och mandat efter mandat föll till Labour.
Det som enar många av personerna som valt att lägga sin röst på Labour i valet verkar dock inte vara något av de förslag partiet gått till val på. Istället målar statistik gjord av YouGov inför valet en dyster bild. Det som gör att flest av de tillfrågade lägger sin röst på Labour är för att bli av med de tidigare styrande konservativa Tories.
Samtidigt som människor röstade på det minst dåliga alternativet så skakades också högern av en röstsplittring. Det högerextrema populistpartiet Reform står som avsändare för förlorade röster hos de konservativa.
Är det så fel att rösta på det minst dåliga alternativet då? Man kan ju inte alltid få det man vill när det är många som ska var med och forma politiken.
Precis som i Storbritannien verkar det som att presidentvalet i USA kommer utspela sig efter principen ”vilka hatar jag minst”. Efter presidentdebattfiaskot ser valet ut att stå mellan pest eller kolera. Eller om man talar klarspråk, mellan en dömd brottsling med en vana av att ljuga för folket och en gubbe som enligt sin läkare inte får jobba efter 20.00.
Trenden av att rösta på den minst dåliga syns även av här i Sverige. Kanske mest i hur partierna bedriver valrörelse. EU-valet handlade mer om att berätta om hur dåliga de andra är än sin egna politik. Väljarnas jakt på det minst dåliga tas emot och accepteras i valstugor och på torg.
Känslan av att alla politiker och partier egentligen är ganska lika hemsöker politiken. Under valet 2022 frågade en kompis mig vad som var skillnaden på partierna ”för allas valaffischer säger exakt samma sak”.
”Politikens stora uppgift just nu är att öka engagemanget. Människor behöver återigen gå till valurnan stolta över det parti de ska rösta för.”Alva Mogert Palm
Hennes ord har stannat med mig och blivit symbolen för det som är fel med politiken idag. Hur farligt det som sker är. När väljare inte kan se skillnad mellan partierna. För vad är då poängen med att rösta?
Politikens stora uppgift just nu är att öka engagemanget. Människor behöver återigen gå till valurnan stolta över det parti de ska rösta för. Inte för att rösta på ett parti de accepterar då det är lite bättre än de andra. Inte för att de känner ett måste.
Vill vi upprätthålla en välmående demokrati måste vi bygga upp glädje, hopp och stolthet som komponenter i ett val. Våga visa på skillnader mellan partierna. Framförallt måste anpassningen efter extremhögerns retorik och profil ge vika för den politik partierna själva står för.
Återigen går ett spöke genom Europa. Inte ett rött spöke som agiterar för ett klasslöst samhälle utan ett grått spöke. Ett grått spöke fullt med hopplöshet och en politik som står längre och längre ifrån folket.
Även om resultatet från valet i Storbritannien gör oss med hjärtat till vänster glada behöver vi också se verkligheten bakom. Den tyvärr lite dystra verkligheten om att det är ett fortsatt tungt arbete framåt för Labour så väl som för Socialdemokraterna i jakt på en identitet bortom politiska motståndare.
Att högerextrema inte tillåts fira någon seger i Storbritannien som i så många andra europeiska länder måste ändå ses som en vinst. Om än en någon kortvarig sådan.
