Ledare: Dags för samling
Juni är ljusets månad. Med studentfirande och skolavslutningar bejakar vi livet och framtiden; unga människor som bokstavligen springer ut mot drömmar och den ljusnande framtid. På musikfestivaler håller vi om varandra och skrålar; heaven can wait ’til another day, som Iron Maiden sjöng i fredags.
I lördags kväll sjöng Thåström under en rosa himmel på Djurgården. Ibland sjunger han om livet och rädslan för att det ska ta slut.
Inte halvvägs ut till Farsta
Inte bland tallarna där ute
På Skogskyrkogården - bland tallarna, nästan i Farsta - har alltför många begravningar av unga människor som fallit offer för gängkrigen ägt rum de senaste åren.
Nu kommer ytterligare ett barn att sänkas ner i jorden. Vid en skjutning i just Farsta i lördags kväll dödades en 15-årig pojke.
Himlen kunde inte vänta på Elias, som han hette. Han fick inte ens sluta nian.
På ett sätt följer vi alla honom med ned i den svarta, blodiga jorden; in i ett gemensamt mörker.
Frågor om kriminalitet är alltid full av känslor, såväl sorg som ilska. Vid våldsdåd ligger det också nära till hands att kräva hårda tag. Därför har framförallt den politiska högern vunnit opinionsmässigt i frågor om kriminalitet; krav på tuffare åtgärder är ett tacksamt sätt att illustrera och förstärka bilden av en mjäkig och handlingsförlamad socialdemokrati.
Vid varje skjutning kritiserades därför den förra regeringen konsekvent. När skjutningarna nu fortsätter slår en del tillbaka och tycker att denna regering borde ta samma ansvar. Det kan på sätt och vis vara förståeligt, lusten att ge tillbaka och faktiskt peka på komplexiteten.
Men det är föga konstruktivt.
Det behövs ett helt annat tonläge och ansvarstagande.
Och det fanns faktiskt en sådan ansats under den förra regeringen, en ambition att åstadkomma en bred uppgörelse. Men för varje gång när man var nära att komma överens flyttade Moderaterna sig en liten bit till. Politiska kommentatorer misstänkte att partiet inte ville komma överens, att man ville ha en politisk konflikt. Att lämna samtalen, som Moderaterna gjorde, var också en framgångsrik politisk strategi; däremot inte när det gäller att skapa långsiktighet och förtroende.
I många andra politiska områden hänvisas till forskning, när det kommer till kriminalitet är det inte så. Enskilda riksdagsledamöter tar sig friheten att säga att forskarna har fel. Känslor trumfar liksom fakta.
Det kan dock finnas anledning att känna en strimma hopp; justitieminister Gunnar Strömmer (M) och Ardalan Shekarabi, Socialdemokraternas talesperson, har visat att ett annat tonläge är möjligt. Vi borde kräva av dem att - precis som man gör inom säkerhetspolitik, detta handlar ju om rikets säkerhet - så långt det är möjligt lägga partistrategin åt sidan, att kompromissa och avstå möjligheten till gynnsam konflikt.För det här håller inte längre, vilket också Shekarabi uttalat på sociala medier.
Jag har en konstant rädsla att någonting alltid är nära, en rädsla för mörkret.
