Ledare: Det behövs fler dimensioner i migrations- och integrationsdebatten
Vad som utspelade sig i Riksdagens kammare i onsdags förmiddag fångar en hel del symbolik. Först skulle ledamöterna ta ställning till förslaget om misstroendevotum, som det heter när ett parti går den formella vägen för att försöka avsätta ett statsråd. Klimat- och miljöminister Romina Pourmokthari (L), den yngsta ministern i regeringen, försvarades av regeringspartierna och SD, ibland på gränsen till vad som förde tankarna till tal i Högsta Sovjet.
Efteråt tog årets första partiledardebatt vid. Vad som möjligen blev det tydligaste minnet från denna var kattrakandet om vem som egentligen haft den tuffaste migrationspolitiken. Jimmie Åkesson (SD) och andra sverigedemokrater beklagar sig allt oftare över den utsatthet de känt och hur de exkluderats till följd av deras politik. Expressens ledarsida tycker till och med att han förtjänar en ursäkt för detta.
Ulf Kristersson (M) och Magdalena Andersson (S) kallade varandra hycklare i den alltmer intensiva debatt som handlar om vem som har gjort och tyckt vad. Det är inte orimligt, att vinna berättelsen om såväl det förgångna som framtiden är en naturlig del av politiken.
Men ändå - det finns anledning att tillföra fler dimensioner.
Istället framstår en förhållandevis restriktiv flykting- och invandringspolitik som likvärdigt med allt det andra som SD står för. Det är det inte. SD är sprunget ur en nazistisk rörelse och då och då dyker det upp förtroendevalda med nazistsympatier. De talar om främmande element och tycker att hur lågt mottagandet än är så är det alltid för stort. De hånar andra religioner och har aldrig haft en tanke på att människor med olika kulturella bakgrunder och referenser kan leva tillsammans och rent av berika varandra utifrån detta.
Även om man skulle ha samma konkreta politik när det gäller antalet kvotflyktingar eller något annat kan det vara enorm skillnad på varför man kom till slutsatsen.
Det borde betonas och motiveras oftare. Tonen i samtalet gör något, att tala om människovärde och ha intentionen om att erbjuda ett skydd för människor och sträva efter ett inkluderande samhälle betyder mycket - även om en del säkert kan invända att det är den praktiska handlingen som är ett uttryck för intentionen.
Flykting- och invandringspolitik bör vara anpassad efter vad som sker i omvärlden och dels utifrån vad som är rimligt ifråga om ett gott mottagande som möjliggör en fungerande integration. Det är ibland moraliskt svåra och komplexa avvägningar som måste göras och det är upplagt för ständiga värdekonflikter.
”Tonen i samtalet gör något, att tala om människovärde och ha intentionen om att erbjuda ett skydd för människor och sträva efter ett inkluderande samhälle betyder mycket”Markus Alexandersson
Åter så till Romina Pourmokthari. Den förenklade och endimensionella debatten om invandring gör att alla de där goda exemplen på människor som är en självklar del av samhällsapparaten - som går till jobbet, tränar ungdomslag i fotboll, skriver läsvärda böcker och på alla möjliga olika sätt är goda samhällsmedborgare - försvinner. Att Romina Pourmokthari sitter i regeringen - och förmodligen är den som efterträder Johan Pehrson (L) som partiledare - är ett av många exempel på människor med annan etnisk bakgrund - till och med muslimsk (!) - som rentav av utgör samhällseliten i dagens Sverige.
En av förklaringarna till förenklingen är att det är en medveten vald strategi - en annan är att identiteten för den som är framgångsrik tenderar att bygga mindre på dess etniska bakgrund än vad som exempelvis gäller för en gängledare. Det är som socialantropologen Thomas Hylland Eriksen menar: att människor har flera positioner och identiteter, och att det är en empirisk fråga - alltså en tolkningsmöjlighet utifrån erfarenhet - när och hur en viss identitet blir den viktiga.
I den rådande berättelsen om dagens Sverige aktivt sådana val. Etniciteten blir en markör och framhållen identitet när ett icke acceptabelt beteende eller utanförskap ska förklaras; när personens beteende istället är beundransvärt och hen har en position högt upp i hierarkin i den struktur som betraktas som svensk tenderar istället andra ”egenskaper” - eller snarare identiteter - att framhållas.
Det kan också betraktas som delvis positivt. Att en person som Romina Pourmokthari inte ständigt presenteras eller betraktas som dotter till en flyktinginvandrad far avslöjar något positivt kring att i grunden starka etniska identiteter kan hamna i bakgrunden till förmån för andra identiteter, som delvis kan vara förvärvade och ett resultat av flit och framgång (samt tur och/eller goda förutsättningar).
Sammanfattningsvis och något förenklat - det är mer komplext än så och finns goda undantag - är att ju mer framgångsrik du blir desto större chans/risk (!) att etniciteten framträder, ju sämre du lyckas på arbetsmarknaden eller att följa lagen, desto mer framträder etniciteten. Detta exemplifierades väl genom idrottaren Ludmila Engquists uppgång och fall på 1990- och början av 2000-talet.
Debatten om vilka som det ”går bra för” borde som i så många andra fall också handla om klass. De faktorer som följer i kölvattnet av att ha andra rötter än svenska har i varierande grad påverkan på livsförutsättningarna, men andra faktorer - inte minst utbildning eller andra skickligheter som efterfrågas - har i regel starkare betydelse. Därför borde mer i migrationsdebatten också handla om det.
