Stig-Björn Ljunggren: ”Ett mirakel?”

Fast oavsett var detta landar så är det starkt gjort av socialdemokraterna att klara sig så bra som de gjort. Även om de skulle bli slagna på mållinjen har partiet ändå vunnit över ödet.

Avgörande för att undvika ett fiasko har varit det starka ledarskapet under pandemin, men också att partiet bytte ledare och på så sätt lyckades värja sig från det oundvikliga valnederlag som regeringar brukar få efter två mandatperioder. Samt förstås har det också betydelse att Magdalena Andersson visat starka nypor redan från första början.

Det är också rätt troligt att partiet fått plusröster på att slippa miljöpartiet. Med stegrande elpriser, höga kostnader för att tanka bilen och en fånig plastpåseskatt, var det nog en välsignelse att regeringen slapp släpa på de gröna.

Kanske är det så enkelt att socialdemokratin undvikit ett stort nederlag genom att dels slippa miljöpartiet, dels få en ny partiledare. Det räckte.

Viktigt var också, att när Magdalena Andersson valdes lyfte hon fram kampen mot segregation och kriminalitet som sin främsta fråga – och visade tillsammans med de övriga i regeringen att de verkligen var modiga nog att vända på alla stenar.

Det verkar som om detta har haft effekt. Likaså har väljarna följt med partiet trots några häpnadsväckande omläggningar av den politiska linjen. Nej till Nato brev Ja till Nato.

Plötsligt blev socialdemokraterna dessutom kärnkraftsvänner!

Alla tidigare hämningar när det gäller att sprätta iväg pengar till kreti och pleti försvann, förvisso har alla partier blivit alla goda gåvors givare och valrörelsen var en tävling i att dela ut bidrag, sänka avgifter och reglera priser. Det är en märklig metamorfos.

Socialdemokraterna har följt en av propagandans grundläggande tumregler: Byt gärna ståndpunkt, bara du byter till rätt.

Som sagt, med alla reservationer, har det socialdemokratiska regeringen klarat sig mirakulöst.

Inte minst med tanke på valrörelsens avslutning. Det var inte en socialdemokrati med hög svansföring de sista veckorna. Exempelvis var ”presidentkandidatdebatterna” mellan Andersson och Kristersson inte några trevliga tillställningar för sossar.

Socialdemokratin hamnade på de anklagades bänk. Oppositionen lyckades exempelvis rätt väl med att bygga upp en bild av att det var socialdemokraternas fel att elpriserna sticker iväg, eftersom de skrotat kärnkraft.

Det är förstås en stark förenkling av verkligheten, men inte heller helt utan substans.

Och i vilket fall som helst är det rimligt att väljarna inte accepterar att det är allas fel – även om det faktiskt är så - utan faktiskt bestämmer sig för att någon måste sota för eländet.

Detsamma gäller förstås för gängvåldet. Visst, det är många förklaringar till att detta uppkommit, liksom att det inte finns några lätta lösningar. Men det är naturligt att väljarna söker efter att utkräva ansvar.

Så har vi matpriserna. Visst skrattade vi lite generat åt Ebba Busch när han viftade med sin falukorv. Men de hånfulla kommentarerna – och försök att bevisa att korv inte är så dyrt – missade poängen.

Vad Busch gjorde var att hon lyfte fram en markör som visade att hon delade känslan som folk har när de handlar: Att priserna stuckit iväg.

Kom ihåg, folk tror vad de ser. De ser en partiledare som tar upp matpriserna, och ett gäng dryga sossar som hånar henne för detta.

Men trots dessa anklagelser om ansvaret för dyrtid och kriminalitet, så klarade sig socialdemokraterna någorlunda helskinnat. Detta gäller oavsett var de sista mandaten hämnar. Av allt att döma blir partiet frikända av väljarna.

Vad händer nu?

Socialdemokraterna har under valrörelsen betonat att Sverige tillsammans med våra grannländer står inför stora problem. När vi nu är på väg in i en ”krigsvinter” duger det inte att varje land försöker klara sig själva – eller att vi får fortsatt parlamentariskt kaos. Därför bör siktet vara inställd på största möjliga samförstånd.

Det är viktigt att regeringsbildningen och den politiska linjen nu mejslas ut så att den kan få brett stöd. Framförallt är detta ett ansvar för de stora partierna.

Och om det mot förmodan blir så att socialdemokraterna inte kan behålla regeringsmakten bör partiet inte söka strid i onödan.

Det kan ju inte vara så, att samarbetsfilosofin enbart tillämpas när socialdemokratin är i regeringsställning, utan med tanke på hur situationen ser ut, är det inte konflikt utan ett lagarbete som nu behövs.