Ledare: Facket tar över
Detta mediala intresse vägs dock upp av att det också görs genuina försök att få veta mer om de nya figurerna och vad för slags planer de har inför framtiden, som sträcker sig fram till valet nästa höst.
Vi får hoppas att det så småningom också blir granskning av politiken. Politik är förvisso till stor del en fråga om det okulära, att synas och höras, gärna lite folkligt, uppblandat med leveranser av sakfrågor, sådant som påverkar människors vardag, helst till det bättre.
Så det som händer nu är normalt i ett mediesamhälle. Alla som aspirerar på att sitta i en regering bör se över sitt hus och erkänna sina synder innan Aftonbladet ringer.
”Lägger vi till detta att socialdemokraternas partisekreterare är fd ordförande för Kommunal så kan inte fackföreningsrörelsen klaga på att de inte har nått ett visst potentiellt politiskt inflytande.”Stig-Björn Ljunggren
En annan notering vi kan göra när det gäller den nya regeringen är att det finns ovanligt många med facklig bakgrund. Exempelvis är tre före detta ordföranden för de fackliga centralorganisationerna LO, TCO och SACO företrädda i regeringen. Karl-Petter Thorwaldson, Eva Nordmark och Anna Ekström skriver på så sätt historia, och om de sen tillsammans med de andra i regeringen med fackliga bakgrund, Johan Danielsson (LO) och Annika Strandhäll (Vision) också kan visa detta i praktisk politik så är rätt mycket vunnet inför valet.
Lägger vi till detta att socialdemokraternas partisekreterare är fd ordförande för Kommunal så kan inte fackföreningsrörelsen klaga på att de inte har nått ett visst potentiellt politiskt inflytande.
Vi kan fråga oss vad denna fackliga närvaro kan bero på. Är det en slump? Eller är det ett resultat av att de fackliga organisationerna lyckats rekrytera personer med bred erfarenhet som dessutom vågar pröva nya uppdrag?
En annan tänkbar förklaring är att de politiska partierna inte längre har samma dragningskraft som förr på skickliga folkliga företrädare. Utan facket har kvar denna förmåga i högre grad än partierna.
Vi ska komma ihåg att socialdemokraternas förre partiledare Löfven inte ens satt i riksdagen när han blev partiledare. Och Magdalena Andersson var inte heller riksdagsvald när hon blev ekonomisk talesperson för partiet.
Att ett stort parti kan slarva så med sina topprekryteringar kanske förklaras av att de trots allt har sitt på det torra. De prövas vart 4de år och får då tilldelning av skattemedel för att ostört sköta sitt uppdrag. Medan facket prövas varje månad när medlemmarna ska betala in medlemsavgiften. Därför håller de sig på tå och ser om sitt hus. Medan partierna inte har samma press.
Det är helt enkelt så, att de politiska partierna i vårt land förtvinar. Sett ur det perspektivet är det ändå lite hoppfullt att facket fortfarande har vitalitet.
