Ledare: Fördomar och förnuft

Visst, idealet är att inte ha någon förutfattad mening om de personer vi möter. Vi bör inte generalisera utifrån deras hudfärg, klädsel, ålder eller kön. Ändå är det exakt vad vi gör.

Därför skrattar vi också åt den gamla historien om hur det är i helvetet: Där är tyskarna poliser, engelsmännen kockar, fransmännen byråkrater och svenskarna sköter TV.

Det är roligt eftersom vi har fördomar om dessa länders folk. Samtidigt begriper vi att det faktiskt går att få anständig mat i England – och att all svensk TV inte är kalkonmässig.

En gång satt jag och väntade på ett flyg när jag hörde en mobiltelefon ringa bakom mig. Ringsignalen var ”Helan går!” Min fråga till läsaren, kan du beskriva den här personen?

Ni vet precis. Det var en överviktig karl i 50-årsåldern, handelsresande i trävarubranschen, som ljög för sin sekreterare om var han befann sig.

Det var inte en äldre dam i hatt, på väg hem till Skövde och berättade för sin man att flyget var lite försenat ...

Nyckeln var ringsignalen. Som vi tolkade rätt tack vare ett rejält lass fördomar.

Ett visst historiskt minne har vi nytta av. Alla fördomar är inte skadliga, bara vi är medvetna om att de baseras på schabloner som kanske inte stämmer.

Så nu när världen befinner sig i ett ”hybridkrig” kan våra historiska föreställningar om Ryssland vara nyttiga. Men också en belastning.

Visst, våra ställningstaganden borde vara en kylig analys av nuläget och inte baserat på sånt som hände för hundratals år sedan. Vi bör inte använda fördomar för att orientera oss i säkerhetspolitiken lika lite som på andra områden.

Frågan är därför om vi har nytta av att så många svenskar tror att vår historia börjar efter andra världskriget. Eller är det skadligt att vi inte har ett levande kollektivt minne av den svenska stormaktstiden utan tror att vi mest varit neutrala och generösa biståndsgivare?

Vi kan notera att ryssarna ibland gärna påminner oss om historiska händelser genom att syrligt fråga oss svenskar om vi glömt ”Poltava!” som om det hände då.

Visst, vi känner till slaget på ett ungefär - och att det gick åt pipsvängen - men vi har ingen djupare förståelse för den politiska bakgrunden. Vad handlade det om egentligen? Var ligger ens Poltava?

Ryssarna däremot, de har historien under naglarna. De känner till hur vårt land var innan vi blev oskulder.

För egen del har jag den belastningen att min hemby en gång bränts av ryssarna - och att denna händelse traderades till oss i det uppväxande släktet.

Men, brukar invändningen komma, det där hände 1721! Och glöm inte att ryssarna också fick byar nerbrända!

Ja, exakt! Det som har hänt är ett gemensamt historiskt minne, som vi delvis delar med ryssarna. Så frågan är hur vi använder detta för att gå vidare. Utan att förlora vare sig fördomar eller förnuft.