Ledare: Förnedring och maktdemonstration
Den här ledaren är ytterligare ett bevis för att Jimmie Åkesson nådde sina mål med talet vid SD:s landsdagar under helgen. De handlar om att dominera den politiska debatten, att positionera sig som ett extremt parti - och att förflytta de borgerliga partierna i samma riktning.
Utspelet om att riva moskéer och minareter är inte bara ett ifrågasättande av religionsfriheten, det är också en i raden av utfall mot muslimer i Sverige. Intentionen är att öka motsättningar och så misstänksamhet av karaktären hos en utvald grupp människor.
Det är en extrem politik.
Det är också extrema politiker som Jimmie Åkesson och Recep Tayyip som Ulf Kristersson behöver hålla på gott humör. De har ju något Kristersson behöver.
Och de agerar på liknande sätt.
Först handlar det om att ställa krav. När dessa är på väg att uppfyllas, kommer det nya - och så håller det på, samtidigt som de bockar av uppfyllda ultimatum och framstår som tuffa bland sina sympatisörer.
Dels handlar det om förnedring och en maktdemonstration - men också om att åstadkomma en glidande förändring av hur andra ska betrakta verkligheten och med vilka medel man vill förändra den.
”Dels handlar det om förnedring och en maktdemonstration - men också om att åstadkomma en glidande förändring av hur andra ska betrakta verkligheten och med vilka medel man vill förändra den.”Markus Alexandersson
Den som har trumf på hand kan trissa upp insatsen när man har en motståndare som väljer att inte syna. Och Ulf Kristersson synar inte.
De som har låtit diktatorer, domptörer eller, för den delen, bil- och husförsäljare, trissa upp priset på något man vill ha, står till slut med en insikt - att man borde satt stopp när tid ännu fanns.
Någon sådan insikt uppstår emellertid inte hos Moderaterna. Istället flyter man mer samman till en enhet - en organisk formad gemenskap som till en början kan handla om gemensam motståndare och maktanspråk, men som tenderar att också bli och uppfattas som en värdegemenskap.
Visserligen kritiserade statsministern Åkessons uttalande och gjorde ett uttalande om att ”i Sverige river vi inte gudstjänstlokaler”. Det är en självklar och nödvändig markering - men när det gäller såväl föräldraskap som ledarskap säger man att det handlar mindre om vad man säger och mer om vad man gör. S
amregerandet och Kristerssons ambitioner att visa hur lika partierna är innebär ett legitimerande av SD som parti och deras extrema politik.
Det är också den kombinationen som gör att SD växer, inte minst på Moderaternas bekostnad. Det är uppenbart för väljarna, vilket en opinionsundersökning nyligen underströk, att det är SD som har mest inflytande över regeringspolitiken, samtidigt som de slipper att ta ansvar för tuffa neddragningar i välfärdsverksamheter.
Det finns nog en allmän uppfattning om att SD slipat av sina hårda kanter och blivit mer som vilket parti som helst. Det är ett bedrägligt narrativ. Krönikören Alex Schulman skriver i DN att 2007 avfärdade Åkesson möjligheten att riva minareter, vilket visar att med en fin yta, som putsas av sådana som Kristersson, kan en radikalisering ske utan att förflyttningen riktigt syns.
Skillnaden mot 2007 är också att det som sägs av Åkesson tenderar att reproduceras av moderater, vilket underlättar för att det sedan kan bli regeringens politik.
