Ledare: Harry Martinson ville utöva ett bildat omdöme

Det skriver litteraturprofessorn och författaren Johan Svedjedal i boken Min egen elds kurir (Albert Bonniers förlag), en omfattande biografi om Harry Martinson som utkom i maj i år.

Biografin beskriver Harry Martinsons tuffa uppväxt; från de första åren i Nyteboda och Gylsboda i Jämshögs socken, föräldrarnas frånfälle och utackorderingen som sockenunge till diverse gårdar, till livet på luffen och till sjöss. Den illustrerar också Martinsons långa och omfattande bildningsprocess.

– Harry Martinson blev en väldigt bildad person, inte minst eftersom han var så intresserad av olika företeelser. Han satte sig exempelvis in i sjöfartens historia, i naturvetenskap och intresserade sig för spekulationer om världsalltet, säger Johan Svedjedal.

Han berättar om hur Harry Martinson under sina många föreläsningar under 1960- och 70-talen talade om betydelsen av bildning, om hur människor måste ”öva sitt omdöme”.

– Det är slående hur han betonade just det. Det var nog ett resultat av hans egen bildningskamp. Bildning för honom var inte att kunna en massa saker, som årtal och formler och så, det var att kunna ta ställning till viktiga frågor, att utöva ett bildat omdöme.

Svedjedal menar att bildningssynen också framträder genom Martinsons ”mogna samhällskritik mot avarter i det moderna samhället som han vände sig emot” och försöken att ”hitta en mänsklig livspuls”.

Medan de flesta andra framstående svenska författarna från Harry Martinsons generation var välutbildade, var Harry Martinson däremot autodidakt.

– Han bedrev ju mångåriga självstudier till att bli författare. Han läste han vad han behövde, både för att få olika vinklar på saker och att förhålla sig till frågor kring människosyn som att utveckla en litterär stil och form.

Harry Martinson har i böckerna med självbiografisk prägel - som Vägen ut och Nässlorna blommar - skrivit om en fattig och utsatt uppväxt. Fadern dog när Harry var sex år och kort därefter emigrerade hans mor till Amerika. Vad gjorde att Harry Martinson med de förutsättningarna kunde nå såväl en omfattande bildning och ett framgångsrikt författarskap?

Johan Svedjedal nämner hans ”litterära specialbegåvning”, men också dess samspel med Martinsons särskilda omständigheter.

– Litteraturen och fantasin blev en flyktväg för honom. Det blev ett sätt att både att komma bort från vardagen och att bearbeta den.

Trots att Martinsons uppväxtmiljö var förhållandevis fattig på böcker var han receptiv och sög åt sig berättelse, såväl muntliga - i form av sagor, sägner och folkvisor - som i de böcker, tidskrifter och tidningar han kom åt genom de olika men ofta små bibliotek som han kom i kontakt med. Något som betydde mycket var dels billiga böcker med bearbetade litterära klassiker som var ett fenomen för tiden, och dels Läsebok för folkskolan.

– Läsebok för folkskolan hade en jättestor betydelse, det gjorde att han exponerades för den litterära traditionen, den bildade traditionen.

Svedjedal säger, också apropå diskussionen om kulturell kanon, att det är viktigt att människor i ett samhälle har liknande referensramar, på så sätt hade Läsebok för folkskolan en viktig funktion.

– Det var på gott och ont, Läsebok för folkskolan var också ett indoktrineringsinstrument på många plan. Det var ett försök att skapa fosterlandskärlek, säger han.

Något annat som betydde mycket för Harry Martinson var skolan i allmänhet och läraren Karl-Johan Staaf i synnerhet.

– Staaf var en fängslande pedagog och snäll mot barnen. Han såg Harrys begåvning och lät honom få utdelning för det. Av andra lärare hade han motstånd, Harry skulle inte ha så bra betyg för han skulle inte till läroverk. Det var pojkar från finare familjer som de satsade på. Staaff var demokratisk.

Han berättade exempelvis med inlevelse om resor runt om i världen som han aldrig hade gjort, något som gjorde intryck på unge Harry.

Skolorna i Alltidhult och Nebbeboda är vanliga besöksmål. Sedan 1980-talet har Författarresan arrangerats med nedslag i skolorna och i Martinsons födelsehem i Nyteboda. På biblioteket finns också ett särskilt rum och det Harry Martinson-sällskapet arrangerar i maj varje år en årshögtid. I år var Johan Svedjedal på plats för att berätta om sin nyutgivna bok. Det var första gången han fick se platserna han nu skrivit så mycket om. Han skrev nämligen det mesta av boken under pandemin och var därför förhindrad att resa.

– Alla platser är ju unika för individen, om man säger så. Där han bodde i barndomen var oerhört mystiskt och fascinerande, sjön Immeln var som ett innanhav. Man får försöka översätta för sig själv hur det var att växa upp där, för den som upplever en plats inifrån är det alltid annorlunda.

Nästa är det 120 år sedan Harry Martinson föddes och 50 år sedan han belönades med Nobelpriset i litteratur. Johan Svedjedal menar att Martinson i allra högsta grad är relevant för vår samtid.

Varför ska vi läsa Harry i dag?

– Dels för att han är en av våra stora språk- och stilkonstnärer, man ser svenska språkets möjlighet genom att läsa honom. Det är en sida av hans uppfinningsrikedom, en förmåga att nybilda ord. Han hade också en oerhörd blick för detaljer i verkligheten, man ser det i hans naturskildringar.

Han menar också att Martinsons litterära dokumentation av en dåtida social verklighet samt de mest dystopiska framtidsskildringarna gör att han har bidragit till en starkt betydande gemensam förståelse.

– När jag tänker på hans erfarenheter som sockenunge kan jag ibland tänka på de immigranter som har det som sämst. Det påminner en del om det som han upplevde. Och som naturskildrare och naturdebattör var han före sin tid, han höll på länge med sånt som är aktuellt nu. I själva verket var han så tidig så att det inte riktigt fanns ett språk för det, han fick uppfinna det. På hans tid fanns inte termen klimatförändringar. På så sätt är han en aktuell författare.

Johan Svedjedal, vars mormor kom från Karlshamn, är sedan 30 år tillbaka professor i litteratursociologi, vilket av hans företrädare har beskrivits som ett ”systematiskt studium av litteraturen som socialt fenomen och som system och institution i samhället”.

Han framhåller förstås litteraturens och läsningens betydelse för en individs bildningsprocess och att hur bokens och läsningens synlighet bidrar till att det blir naturligt. Han säger att det handlar om att ge tillgång till olika slags böcker, att vuxna själv med egna exempel visar att det är viktigt att läsa, att de ibland tar upp en bok och även pratar om böcker.

– Men det ska pågå också. Ibland finns en föreställning hos politiker att satsa på barnen, men bildning och erövrandet av läsning pågår ju hela livet. Det handlar att skapa en läskultur, att det finns bibliotek för alla som också ligger nära. Forskning har visat att biblioteksbesökande har en koppling till hur nära man har till biblioteket.

Vad kan man lära sig av att läsa Harry Martinson?

– Det man har litteratur till, att sätt sig in i andras synsätt och erfarenheter. Och för att han är en så fantastisk författare som lyckas föra en till de miljöer han skriver om. Han har ju också förmågan att se sig själv utifrån; i hans självbiografiska böcker betraktar han huvudpersonen, som ju är lik Harry. Och så intresserar han sig för andra personer också, även om det finns hemska personer så är han inte enbart dömande mot dem, han söker förståelse och vill så gärna förstå andra.

Johan Svedjedal påpekar också det dystopiska verket Aniara som ett bevis och uttryck för Martinsons förmåga att få syn på sådant som inte var självklart och hans förmåga att formulera en civilisationskritik med substans.

– Aniara var viktig. Han hade varnat för atombomben i tio år, men folk hade inte varit särskilt intresserade, de tyckte då att atombomber och kärnkraft var bra och få varnade för riskerna. Han varnade genom en förmåga att berätta. Det är sådant som fångar en.

Johan Svedjedal menar att det ibland funnits ”snobbiga övertoner i ordet bildning”, att man ska kunna saker som anses fina att kunna. Han är därför positiv till att bildningsbegreppet har breddats till att både omfatta högkultur och bred kultur. Svedjedal menar därför att det därför är lättare att förhålla sig till och framhålla bildning nu än för femtio år sedan.