Ledare: Hur förstå Sjöstedteffekten?

– Valresultatet är inte en återspegling av vilka partier som svenska folket håller högt eller lågt. Det här valet säger oss vilka partiers anhängare som gått och röstat. Inget annat.

Om några dagar kommer SCB:s stora väljarundersökning. DÅ får vi veta mer om hur opinionsläget ser ut.

Sverigedemokratiska väljare ligger i högre utsträckning på sofflocket och därför gick de dåligt i detta val. De är inte så motiverade när det gäller Europaparlamentet utan vill helst slippa eländet.

Däremot är miljöpartister och vänsterpartister mer engagerade och bor ofta i storstäder, är välutbildade och oroar sig för klimatfrågan.

Dessa förhållanden speglar också valresultatet.

– Kanske kan det dåliga valdeltagandet förklaras av att medierna tillsammans med några av partierna mer ägnat sig åt trollrapportering istället för sakfrågor.

Och för oinsatta och lata väljare kanske det spelat roll att valet sammanföll med helger och skolavslutningar?

– Många har visat skadeglädje över att SD äntligen åkt på en delvis självskapad käftsmäll. Men den motsvarar inte den uteblivna malis som vi drabbades av när det visade sig att både Liberalerna och Kristdemokraterna klarade 4-procentsspärren.

Någon strukturomvandling verkar inte vara aktuell på partifronten. Alla partier räddas kvar av stödröster. Väljarna är rationella och tänker runt hörnet. De röstar främst på ett block, inte på ett parti.

Den lilla grupp väljare som kan tänka sig att hoppa över skaklarna står i centrum för partistrategerna inför valet 2026. Sina ”hästväljare” struntar de i. De är ju ändå redan levererade.

– Bland socialdemokrater pratas det en del om vad partiet kan lära sig av ”Jonas Sjöstedt-effekten”.

Alltså att partier som har företrädare som väljarna har hört talas om får fler röster än partier som har okända toppkandidater.

Visst, socialdemokraterna kan bjussa på detta. Det enda som hänt egentligen är att några sossar röstat på Vänsterpartiet och Miljöpartiet istället för de egna företrädarna. Vid ett mindre viktigt val som detta tycker sig folk kunna kosta på sig att prassla lite och det är dem väl unt.

Men frågan är då om socialdemokraterna framöver kanske också ska försöka hitta en toppkandidat som lyser lite mer än det nuvarande menageriet förmår göra?

Kanske. Eller kanske inte. För en annan lösning är att i god tid innan ett val se till att kandidaterna blir kända innan valrörelsen startar. Det är svårt att luftlandsätta sina företrädare i en superkort valrörelse och tro att det ska fungera.

Gänget på socialdemokraternas lista har gott gry och förtjänade bättre uppbackning.

Valframgångar handlar således inte om kandidaterna är populära utan om hur partistrategerna och kandidatens kampanjstab jobbar. Det avgörande är inte om partiföreträdarna är kända utan om de blir kända.