Ledare: Inte ens de i Riksdagen uppfattar signalerna

Det borde det kanske inte vara.

Beroendeproblematik finns överallt, så varför inte i Riksdagen? Även det så kallade partyknarkandet - som kanske sker mer lustfyllt och ”frivilligt” - är också brett utbrett, och de många unga och välavlönade som arbetar i huset och rör sig i centrala Stockholm såväl natt som dag faller väl in i mönstret.

Det som gör avslöjandet så talande är hur det med största möjliga tydlighet illustrerar och nästan visualiserar delar av drogpolitikens misslyckande.

Sedan länge anser en stor majoritet av partierna i Riksdagen att huvudinriktningen av narkotikapolitiken är att få bort drogerna, såväl försäljarna som brukarna. Visionen ska dels nås genom att inte bara tillverkning och försäljning ska vara olagligt, också eget bruk ingår i straffskalan.

Trots att denna politik har varit rådande i 30-40 år har bruket ökat över tid, samt skador och allt annat som följer i dess kölvatten, inte minst gängbrottsligheten.

Ett vanligt argument för kriminaliseringen av eget bruk är att det skickar en signal.

Uppenbarligen är den inte så stark att de som utformar politiken själva uppfattar den. Det är inte så enkelt att risken för påföljd i så hög omfattning som man tycks vilja tro får människor att avstå från det beteende som lagstiftningen syftar till att motverka.

Det är andra faktorer som spelar in.

Och då krävs det också andra åtgärder.

Det säger sig självt när resultaten går åt motsatt håll. Och när inte ens lagstiftarna följer lagarna avslöjar väl det också något?

Vare sig den förra eller nuvarande regering har velat gå vidare med ett ifrågasättande av den här politiken. Däremot så kom i slutet av förra året forskare inom ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, med en rapport. Gruppen kom fram till att syftet med kriminaliseringen inte har uppnåtts. De menar också att det däremot tar stora resurser från andra insatser som hade kunnat vara mer effektiva.

I en debattartikel i Sydöstran förra veckan skrev centerpolitikern Peter Christensen från Nättraby om partyknarkarnas ansvar för gängbrottsligheten. Och visst, allt underhåll av handeln bidrar till gängens intäkter och rivalitet - men detta är en grupp som står för en förhållandevis liten del av handeln.

Björn Johnson, professor i socialt arbete vid Lunds universitet, skrev ungefär samtidigt som Christensen, fast i SvD, att det har liten effekt att försöka gripa och straffa alla dessa, att det är vaneanvändarna som står för cirka 85 procent av efterfrågan. Han menar också att ”personer med beroendeproblem slutar inte använda narkotika bara för att de döms till dagsböter”.

De måste helt enkelt få stöd.

Det positiva är att narkotikapolitiken långsamt förändras genom att det sker ett ökat fokus på skademinimering och att beroende behandlas mer som en sjukdom än som ett kriminellt beteende. Ett resultat av det är sprutbyte och injektionsrum, men också att hälso- och sjukvården föreslås få en tydligare roll.

En förändrad lagstiftning, där människor med beroendeproblematik inte riskerar att straffas när de söker hjälp, skulle vara i linje med en sådan politik. Även de kriminalpolitiska delarna av narkotikapolitiken behöver kanske anpassas, de är en omistlig del av den sammanhållna politiken.

Till sist: med allt detta sagt är det förstås dåligt att personer i Riksdagen snortar kokain.