Ledare: Kärnkraftverk ger huvudvärk

Förra året meddelade Sölvesborgs SD-ledare Louise Erixon att hon tyckte att kommunen borde planera för ett mindre kärnkraftsverk nordost om byn Kylinge, i gränstrakterna mot Olofström. I Karlskrona, Ronneby och Karlshamn räckte, i samma veva, de nya högerstyrena upp handen på frågan om man ville ha ett kärnkraftverk i sin kommun.

Det var som om kärnkraftsverk skulle bli de nya padelhallarna. Kunde man rentav ersätta de alltmer outnyttjade racketbanorna med styrstavar och reaktorhärdar? tycktes de nästan något entusiastiskt tänka.

Energi- och näringsminister Ebba Busch hade i valrörelsen dessutom uppmanat till att ”säga nej till stålskogar”, vilket var det hon kallade vindkraftverk. Med ny och revolutionerande teknik - och en regering som skulle rivstarta - skulle det istället snart poppa upp kärnkraftsverk lite här och där.

Så sent som i mars i år - när regeringen presenterade sin energiproposition - framgick att planen är att tio storskaliga kärnkraftsreaktorer ska vara på plats 2045.

Men allt går inte som på räls.

Förra veckan presenterades den renommerade rapporten World Nuclear Industry Status report i Stockholm. Den konstaterar att det inte är möjligt för regeringen att få två reaktorer på plats till 2035; rapportförfattaren menar att det i nuläget inte finns någon som ens skulle kunna påbörja att bygga under de närmaste 10-20 åren.

Forskare vid Blekinge tekniska högskola kom i februari med en annan rapport, som inte heller den är någon uppmuntrande läsning för den som vill ha kärnkraft till vilket pris som helst. BTH menar att ”regeringens kärnkraftsfärdplan blir 470-1070 miljarder kronor dyrare fram till år 2050 än satsningar på energibesparingar och ny förnybar energi”.

Regeringens och SD:s dilemma illustrerades också väl i en läsvärd och klargörande genomgång i Svenska Dagbladet förra helgen. De har lovat kärnkraft, men Vattenfall kan inte få ekonomi i att bygga nya kärnkraftsverk - och finansminister Elisabeth Svantesson är, enligt artikeln, inte särskilt förtjust att med så omfattande skattemedel garantera investeringen.

Svantesson beskrivs som en ”bromskloss”.

Vattenfalls vd Anna Borg har varit tydlig med att bolaget på marknadsmässiga grunder inte kan räkna hem en sådan investering. Bolaget vill naturligtvis inte bygga kärnkraftsverk som producerar el som är dyrare än konkurrenternas och som de inte kan sälja.

Så vad vill SD göra med de statliga tjänstemän som inte säger precis de som partiet vill höra?

Man vill ge dem sparken.

Och kanske kan man förstå desperationen

Frågan om kärnkraft är ett problem för Tidö-partierna. Det här handlar ju om så mycket mer än energi - det tycks lika mycket handla om känslor.

Kärnkraften är kulturellt viktig för Tidö-partierna. Den håller ihop dem och har blivit en del av det kulturkrig som skapar ett känslomässigt engagemang och tydliggör för dem en önskvärd skillnad mellan höger och vänster i politiken.

Dessutom är de angelägna om att hålla liv i en väletablerad men delvis tillrättalagd berättelse, vilken lyder att vänsterpartierna med knapptryck i Riksdagen beslutade att stänga ner väl fungerande och närmast för evigt gångbara kärnkraftsreaktorer - och därmed såg till att elen inte räckte och till att konsumenternas priser stack iväg.

Att kärnkraften blir kostsam och med största sannolikhet tar mycket lång tid att få på plats - samtidigt som vindkraft i dessa avseenden är dess raka motsats - är ett problem för högersidan i fråga om frågans känslomässiga dimension.

Tidö-partiernas fördel är att de långa leveranstiderna är att man kan prata om kärnkraften lång tid innan väljarna kräver att man levererar. Men alltför mycket uppmärksamhet genom rapporter, artiklar och dispyter - likt de som kommit de senaste veckorna - gör att Tidö-partierna tvingas ut på banan.

Sverige behöver en ökad energitillgång. Det kan mycket väl komma att ske genom ökad kapacitet med kärnkraft, men i första hand är det genom en snabb utbyggnad av vindkraft och en kombination av en mängd samverkande åtgärder. Det borde säkerställas genom en långsiktig och politisk bred överenskommelse.

Utan för mycket känslor.

Men med förnuft.