Ledare: Livet efter 9 februari

– Du känner dig väl frisk i övrigt?

Givetvis, säger jag. Och frågar om folk verkligen kommer till vårdcentralen fast de är snuviga och hostar?

– Ja, faktiskt!

Men hur tänker dom då, frågar jag.

-De tänker inte …

Givet hur de senaste åren sett ut är det förstås lite konstigt att folk inte tänker efter. Att de tror att allt bara handlar om dem själva.

Det finns folk till allt. Några förstår inte ens vid det här laget att även lättare förkylningssymtom är en sträng order om att hålla sig hemma.

Och vad händer med ett samhälle när inte ens denna lilla gnutta av folkvett verkar gå att uppbringa?

Det största påfrestningen på vårt samhälle de senaste åren är givetvis alla som drabbats av död och elände, vårdpersonalen som gått på knäna, och alla verksamheter som gjort ekonomiska förluster eller till och med gått i konkurs.

Stora värden har förstörts. Kostnaderna för pandemin har varit stora. Konsekvenserna för det globala samarbetet är svåröverblickbart.

Men kanske har pandemin också skapat en annan störning, nämligen att förtroendet mellan människor eroderats och tilliten minskat?

De flesta svenskar har tagit sitt medborgerliga ansvar och vaccinerat sig. Deras pliktkänsla och förtroende för sakkunskapen har gjort det ganska lätt för de flesta att ta detta vaccin ungefär med samma övertygelse som de vaccinerat sig mot gula febern vid utlandsresa. Eller låtit sina barn ta mässlingssprutan.

Deras ansvarstagande har kommit att skapa en ”vi”-känsla gentemot den grupp vaccinmotståndare, som först gick till storms med olika konspirationsteorier och som gjorde dem lätt att sortera in i gruppen ”foliehattar”, men som sedan kom att gömma sig bakom argument om att vaccinpass hotar demokratin, att Hitler är på väg tillbaka etc.

Stollarna kom helt enkelt att byta taktik och hittade argument som även kunde dra med sig rätt vettiga människor.

Men rätt många av vaccinmotståndarna är ändå medvetna människor som går att resonera med. De spruträdda kverulanterna går att hantera. Ett större problem är alla som står utanför det svenska samhället och språk och förutsättningar att ta till sig information och än värre diskussionen om hur vi skyddar oss mot virus.

Som vi förstod gårdagens presskonferens när statsministern framträdde och förklarade att det värsta nu är över, så kvarstår problemet med denna grupp av ovaccinerade. Uppdraget myndigheterna nu har är: Hur nå fram till folk som är isolerade från det svenska samhällets centrala stråk?

Så hur blir då livet efter den 9 februari?

Vi kommer att återgå till det vanliga, sakta men säkert. Kvar finns dock insikten om att tvätta händerna ordentligt, att inte trängas och att det faktiskt går att hälsa utan att kramas.

Samt att vi ska stanna hemma även vid lättare förkylningssymptom.

Vi kommer också att titta snett på de andra, de utomjordingar som hostar i handflatan eller går till vårdcentralen snuvig och skorrig.

Men vi kommer också att ha en restpost att hantera i form av ”de andra”, de ovaccinerade, vare sig de är medvetna undvikare eller bara ignoranta.