Ledare: Och var ska vi nu?
Det finns en märklig förenkling av vad som varit den svenska säkerhetspolitiska doktrinen. Det sägs att vi varit alliansfria för att stå neutrala i händelse av krig.
Men det som ”glöms bort” är ett centralt tillägg till denna neutralitetsdoktrin: Om detta misslyckas, och vi lik förbannat blir indragna i krig, då kommer vi att få hjälp från Natoländerna.
Därför kompletterades vår alliansfria linje med aktiva förberedelser för att kunna ta emot bistånd. Och vi vårdade våra kontakter med framförallt USA i detta syfte.
USA visste därför att vi var neutrala - på deras sida.
Vi kan kärnfullt sammanfatta vårt säkerhetspolitiska budskap till Ryssland: Om ni inte ger er på oss, kommer vi inte att ge oss på er. Eller låta andra utnyttja vårt territorium i krigiska syften. Således är det ert agerande som bestämmer vår säkerhetspolitiska tillämpning ... det är ni ryssar som ansöker om vårt Natomedlemskap, inte vi själva.
När de hoppade på Ukraina och gjorde tydligt att de har imperieambitioner. Varför vårt medlemskap i Nato formaliserades.
Vi gick från förlovning till äktenskap. Och nu vibrerar den svenska maktsfären av iver att få fullborda äktenskapet. Så vi får vara med på riktigt! Igen! Som på Gustaf Adolfs tid!
Det finns några uppenbara risker med detta.
Det första är förstås att vi uppfattas som en plattform för USA:s och andras ambitioner att komma Ryssland till livs. Att vi blir ett direkt mål för rysk aggression därför att vi uppfattas som offensiva Natomedlemmar istället för som förr, defensiva Natomedlemmar.
Det andra. Vi har en förmåga i Sverige att inte se saker komma. Vi är naiva istället för att vara försiktiga. Vilket lett till att vi tror att utrikes- och säkerhetspolitik är till för att göra hela världen lycklig och inte i första hand säkra vårt lands relativa självständighet och ytterst rikets överlevnad.
”Vi har en förmåga i Sverige att inte se saker komma. Vi är naiva istället för att vara försiktiga. Vilket lett till att vi tror att utrikes- och säkerhetspolitik är till för att göra hela världen lycklig och inte i första hand säkra vårt lands relativa självständighet och ytterst rikets överlevnad.”Stig-Björn Ljunggren
Den tredje risken är att detta gör att vi dras med i stora äventyr i fjärran länder, ungefär som när vi skrotade det svenska invasionsförsvaret och istället rustade om till en internationell krigsstyrka i Imperiets tjänst.
Det finns en överdriven vilja i Sverige att vara till tjänst och vara bäst i klassen när det gäller att genomföra exempelvis EU-direktiv, eller som i det här fallet, komma viftande med svansen när USA-husse visslar.
Äventyret i Afghanistan är fortfarande en elefant i rummet. Här saknas en utvärdering av vad det egentligen var som hände, varför det misslyckades och vi tvingades att försvinna med svansen mellan benen.
Så vart ska vi nu på för expeditioner?
Oviljan att ta lärdom är därför en indikation på att det mycket väl kan gå åt helvete igen. Men nu med musik.
Därför var det trots allt lovande att höra några av försvarsmaktens ungdomar i radio säga att de gärna försvarar Sverige. Men åka utomlands? Nä, inte lika självklart.
De mentala generna från vår krigiska historia kanske trots allt fortfarande är aktiva hos svenska folket även om de sviktar hos makthavarna.
