Ledare: Principlöshetens politik

Det är typiskt för Ulf Kristerssons regering.

Det kan låta och tyckas märkligt, men på det sätt som situationen i Israel/Palestina påverkar svensk inrikespolitik blev, för en hel del, lördagskvällens röstning i de europeiska tv-bolagens musiktävling någon form av politisk handling, mer än om tycke och smak.

På sociala medier uppmanade politiker och kända opinionsbildare med tydlig högerprofil sina följare att, gärna så många gånger det tilläts, att rösta på Israels bidrag.

Om det var därför - eller rentav att låten gick hem i de svenska hushållen - som låten faktiskt fick flest röster av de svenska tittarna låter jag vara osagt.

Tittarnas entusiasm delades däremot inte av den svenska juryn - den valde att ge sina poäng till helt andra låtar.

Det fick riksdagsmän, forskare och opinionsbildare långt ut till höger att gå igång. På sociala medier luftade de sin slutsats att juryns beslut naturligtvis var politiska - och att tillsättandet av dessa var ett resultat av att SVT, får man väl förmoda då, är antiisraeliska, eller möjligen allmänt vänster.

Det illustrerar dels de konspirationsteorier som frodas inom delar av den politiska högern i Sverige, och som faktiskt är tämligen osund, och dels att dess ledande företrädare ständigt och med skarp ammunition tar varje möjlighet att politisera SVT och minska tilltron till public service.

Taktiken tycks vara att få sina supportrar att misstro public service - och sedan peka på denna misstro och använda denna som motiv för att förminska och kanske rentav minska oberoendet för SVT, Sveriges Radio och Utbildningsradion.

Attackerna från framförallt SD, men även från moderater, mot public service-bolagen har pågått länge och i Tidö-avtalet är det tydligt att de ska reformeras och att det ska ske mycket politiskt medvetet och aktivt. För SD är det uppenbart en hjärtefråga.

Den parlamentariska utredningen, som leds av förre KD-ledaren Göran Hägglund, föreslår nu att man, vilket journalisten Jan Scheman uppmärksammade på Aftonbladet Kultur på måndagen, särskilt ska beakta den kritik som finns hos SD- och M-väljarna.

Det ska bland annat göras genom att journalistiken ska utvärderas utifrån hur man når - och tilltalar? - den som känner lägst tillit till den idag, vilket är SD:s väljare. Innebär det att de konspirationsteorier som odlats av den ljusskygga högern under lång tid nu alltså ska utgöra arbetsbeskrivning för SVT:s journalister?

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson skrev häromdagen att SVT förmodligen aldrig skulle kunnat göra den granskning som TV4 nu gjorde om SD, att de redan upplever sig så begränsade, påpassade och skadeskjutna av den långvariga och medvetna beskjutning som stora delar av högern ägnat sig åt i syfte att minska trovärdigheten och skapa den ängslighet som Pettersson hänvisar till.

Den samlade ytterhögern är stor inom det som kallas alternativ media. Det är man inte för att man i första hand är särskilt skicklig på det eller för att man satsat mer pengar - det handlar helt enkelt om att den extrema och populistiska högerns frågor lämpar sig särskilt väl för vinklad media.

Genom att skapa starka känslor, hela tiden anspela på att det finns en elit som döljer något, helst problem med invandring, och antyda på konspirationsteorier, har man en blandning av det som gör att man kan förändra attityder, språkbruk, den offentliga dagordningen och helt enkelt den långsiktiga opinionen.

Hur det går till och hur man resonerar är det som delvis framkommer genom Kalla faktas granskning ”Undercover i trollfabriken”, vars del nummer två visas på TV4 under tisdagen.

Och då betraktar man fri och oberoende media som något som stör och begränsar möjligheten att fritt genomföra sitt ”paradigmskifte”.

Att fri och oberoende media kan vara ”störande” insåg Ungerns premiärminister Viktor Orban, vilket man kan se i den utmärkta dokumentären Ungern och demokratin på SVT play. Där är media inte längre fria och oberoende, men verkar utgöra förebild för SD. I en intern konversation för några år sedan skrev justitieutskottets nuvarande ordförande Richard Jomshof att ”eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa vår retorik efter det rådande läget”.

I en jämförelse mellan olika medier är SVT och SR de som åtnjuter klart störst förtroende. När såväl pandemin som det fullskaliga kriget i Ukraina bröt ut vände sig svenskarna i högre utsträckning till dessa mediekanaler. Det visar att när man söker kvalitativ och oberoende journalistik så litar man på public service.

När vi nu alltmer tar del av amerikanska nyhetsmedier inför presidentvalet, eller för den delen åser tidningsdöden där Blekingeposten är det senaste och närmaste offret, sa vi skatta oss lyckliga för att vi har public service.

Det borde eftersträvas politisk enighet kring frågor som public service, men hela oppositionen reserverar sig. Det är så typiskt för den här regeringen att i frågor där man av tradition sökt breda överenskommelser kring det som betraktas vara fundament för demokrati väljer han att inte ens försöka vilja bli överens utan istället genomföra Sverigedemokraternas systemskifte.

Det är en principlöshetens politik.