Ledare: Reflektioner över en solros i Olofström
Det innebär att bilen själv försöker hålla sig på vägbanan med hjälp av de vita sidolinjerna. Det går sisådär. Till skillnad från tidigare bilar jag kört med denna finess vinglar det lite betänkligt - och ibland piper det till och jag uppmanas att själv ta över kontrollen helt och hållet.
Bakomvarande bilister tror nog att jag antingen tagit ett järn till morgonkaffet – eller mer troligt, att jag sitter och fipplar med mobiltelefonen.
Det slår mig då att detta liknar läget när valrörelsen nu inleds. Rörelsen kommer att ske efter vissa tydliga markeringar där deltagarna följer sedan länge bestämda linjer. Partierna kommer att rida sina käpphästar, komma med sina förutsägbara anklagelser mot konkurrenterna och skamlöst låta sin partiledare förkunna hela valmanifestet på 30 TV-sekunder så att ingen i onödan får klart för sig vad de egentligen vill prioritera.
Men inom ramen för dessa förutsägbara grundlinjer så kommer det också att vara vingligt. Varje valrörelse innehåller en eller flera händelser som gör att partierna får göra panikåtgärder för att åter komma på banan. Inte minst gäller det denna valrörelse när omvärlden är skakig och framtidsscenarierna ytterst osäkra.
Ett parti som i valrörelsen lovar något bestämt kommer att vara medvetet oärliga. Nu är tid för Orsa Kompani att träda fram: Vi lovar inget bestämt! Mer än att göra vårt bästa.
När jag kommer till Olofström får jag en pratstund med det socialdemokratiske kommunalrådet Morgan Bengtsson. Och vi samtalade bland annat om detta med det omöjliga i att under rådande omständigheter ge väljarna ovillkorliga löften.
”Vad partierna kan lova väljarna är att göra sitt bästa för att åstadkomma resultat i den riktning som valmanifesten utlovar. Men mer än så kan vi inte begära.”Stig-Björn Ljunggren
Vad partierna kan lova väljarna är att anstränga sig till det yttersta för att förverkliga sitt program. Men mer än så kan vi inte begära.
Ett givet skäl till osäkerheten är förstås att det är krig i vår närhet. Vilket gör att priserna rakar i höjden. Att vi står inför energi- och försörjningskris. Kanske en långvarig lågkonjunktur.
Detta elände lägger en våt filt över såväl debatten inför riksdagsvalet som i regioner och kommuner.
Kommunpolitiken är också i hög grad beroende av vad staten beslutar att göra. Och vi vet inte vilken regering vi får i höst. Allra minst vet vi om denna regering får regera på sin egen eller oppositionens politik. Och om utlovade åtgärder har hållbarhet längre än från 11 till lunch.
Denna osäkerhet smittar av sig på näringslivet - liksom på konsumenterna som har goda skäl att vara försiktiga. Detta skapar en nedåtgående spiral baserad på tvivel, oro och ängsligt avvaktande.
I denna bedrövelsens tid kanske det är läge för någon – kanske ett parti i valrörelsen? – att försöka ingjuta lite hopp. Ungefär som solrosen som står i ensam majestät på torget i Olofström.
Vem som än planterat den måste vara någon som inte gett upp. Vi behöver företrädare för ett solrosparti i Sverige. Någon som ger framtidshopp.
