Ledare: Regeringen undviker att tala om välfärden
På onsdagsmorgonen publicerade Svenska Dagbladet vilka frågor väljarna tycker är viktigast, samt vilket parti man anser har bäst politik på respektive område. Under samma förmiddag var det partiledardebatt i Riksdagen. Kopplingen mellan vad partiledarna ville - och försökte - prata om hade en direkt koppling till de frågor respektive parti har störst förtroende i.
Det är inget konstigt.
Det konstiga är istället vad statsministern ska tala om. Förra gången mätningen presenterades hade Moderaterna inte något enda ”sakägarskap”, som man brukar kalla det när ett parti har störst förtroende i en fråga. Något glädjande för Moderaterna var att man den här gången tagit tillbaka energifrågan från Socialdemokraterna, men i frågor där man traditionellt varit starka - som ekonomi och lag och ordning - halkar man efter. Samtidigt har energipolitik tappat i betydelse för väljarna.
Sedan regeringen tillträdde har fokus på såväl lag och ordning som invandring gynnat SD. Att det är moderata statsråd som har hand om frågorna har inte resulterat i stöd för partiet. Att M förknippas med SD har fått väljare att lämna vänsterut, att SD framstår som mer radikala och tydliga gör att andra väljare sticker högerut.
Kvar står Kristersson med ett krympande parti och lågt förtroende.
Väljarnas viktigaste frågor är sjukvården samt skola och utbildning. Det är också frågor som Moderaterna har svagt stöd i, och Kristersson vill därför inte att debatten ska handla om det.
Det vill däremot Magdalena Andersson.
Dels är det strategiskt viktigt, men framförallt också för att det är tufft för nästan samtliga regioner och en stor andel av landets kommuner. Vi står inför en välfärdskris.
”Regionernas och kommunernas utsatta situation är en missräkning för Kristersson, han har inte alls planerat att ägna sig åt välfärdsfrågor”Markus Alexandersson
Kristersson säger att regeringen är beredd att ta sin ”del av ansvaret”. Så här långt har det ansvaret handlat om viss lindring, men mest genom att påpeka att kommuner och regioner själva får ta ansvar för sin situation. Regionernas och kommunernas utsatta situation är en missräkning för Kristersson, han har inte alls planerat att ägna sig åt välfärdsfrågor.
Det borde han förstås. Redan dålig tillgänglighet och långa köer inom sjukvården riskerar att försämras när regionerna tvingas spara och minska personal.
Regeringen hade kunnat göra ett annat val.
När bankerna delar ut övervinster på ett sätt som till och med finansminister Elisabeth Svantesson anser är ”anmärkningsvärt” finns det pengar i omlopp som kan användas, något som S föreslagit men som SD och regeringspartierna röstat nej till.
Magdalena Andersson påpekade detta och menade att regeringen och SD sätter ”kapitalet före vanligt folk”.
Det tyckte Jimmie Åkesson var en ”radikal retorik”.
Att SD-ledaren betraktar frågan om ekonomisk fördelning så säger också något om hans rädsla för att politiken ska handla om ”kapitalet mot vanligt folk”.
Anderssons strategi är att ”neutralisera” frågor som energi, invandring och brottslighet och få konflikten att handla om familjers ekonomi och om välfärden.
Det behövs. Ulf Kristersson kan i ett sånt här läge inte välja bort frågorna, hur gärna han än vill.
