Ledare: Revolutionär, Gentleman, Religiös (2)
Först under uppväxttiden är de revolutionärer och visar föga respekt för det etablerade, sen kommer en fas där de är mer städade och uppträder gentlemannamässigt; och slutligen blir de religiösa och tycker att det mesta var bättre förr..
Och, konstaterade vi, dessa tre mänskliga faser att också föra över till de politiska partierna.
Först bildas dessa i syfte att åstadkomma något stort - eller i vissa fall förhindra att andra partier ställer till med jävelskap. De har liksom alla föreningar och sammanslutningar några djärva skapare som ställer upp tydliga förändringskrav. Ibland radikala. Stundtals rätt beskedliga.
De uppträder med stor stridslust, bryter nya vägar, är levnadsglada och framåtsyftande, respektlösa inför etablissemanget. Dessa ser givetvis med förakt på de nydanande krafterna.
En sammanslutning inne i sin inledande revolutionära fas bemöts av försvararna av den rådande ordningen med olika slags repressalier. Nykomlingarnas förändringsiver ska släckas, de trakasseras, förolämpas, blir av med sina positioner, förses med munkorg eller helt enkelt sätts på fästning.
Men nykomlingarna går skrattande vidare i kampen för det de tror på.
När partierna gått igenom sin nyskapande fast och lyckats överleva omvärldens ogina behandling brukar deras stridslust svalna. Förr var viljan till förändring något som gjorde en organisation nödvändig. Nu blir organisationen allt viktigare och sakfrågorna sjunker undan.
Partierna går in i en mer stilla lunk. Nu är förändringsagendan nedtonad. Läget handlar mer om att försvara systemet än att riva upp det. Partierna får för sig att de ingår i basutbudet för en mänsklig civilisation.
”Partierna går in i en mer stilla lunk. Nu är förändringsagendan nedtonad. Läget handlar mer om att försvara systemet än att riva upp det. Partierna får för sig att de ingår i basutbudet för en mänsklig civilisation.”Stig-Björn Ljunggren
I denna ”gentlemannafast” visar partierna respekt för sin omgivning, och omgivningen i sin tur är också vänligt inställd.
Slutligen går sammanslutningen i pension. Dess uppgifter är avklarade eller bortglömda. Nostalgi gäller. Längtan tillbaka till pionjärtiden blir övertydlig. Liksom klagomålen på att det är så svårt att engagera folk.
De politiska partierna har alla tendenser åt detta håll. I denna ”religiösa” fasen kännetecknas av oförmåga att hantera verkligheten som tycks obegriplig. Under besvärjelser, traditionella ritualer och väl inövat formspråk rullar allt på som vanligt i förvissningen om att det snart blir normalt igen.
På olika sätt försöker de etablerade krafterna motverka förändringens vindar. Med bidrag, regler och lagar ser de till att förskansa sig mot de skrämmande krafter som blir allt mer påträngande och besvärande.
Partier i denna fas kroknar inför den obegripliga verkligheten. Men förvirringen över att inte längre vara respekterad och behövd tåls ändå rätt hyggligt eftersom de tror att nedgången är en tillfällig svacka. Snart blir allt som vanligt igen!
Detta är i grova drag hur tillvaron utvecklas för alla partier, organisationer och sammanslutningar. Exakt var dagens partier befinner sig i utvecklingscykeln kan ni läsare själva nog känna av.
