Ledare: Risken med dubbelpolariseringen
Att de politiskt aktiva klagar det vet vi sen förr. Oftast är deras kritik riktad mot hur konkurrenterna beter sig. ”De andra” ses som mer eller mindre oförskämda, hutlösa, lögnaktiga, omoraliska och rent av farliga för demokratin, Sverige och mänsklighetens överlevnad.
Men det mest intressanta – och oroande – är att såväl ”vanligt folk” som ”politiska veteraner” klagar på nivån.
Det visar sig vid lite rundfrågning att personer som är att betrakta som politiska nördar, aktiva sedan tonåren, äkta demokrater av olika slag, men som inte längre är inne i själva ekorrhjulet, helt enkelt slutat följa valrörelsen.
Att ”vanliga” väljare tycker att politikerna käbblar och undviker att svara på frågor, det vet vi sen förr. Men när verkliga politiska veteraner börjar sucka över att partierna inte tar sitt ansvar - och berättar för svenska folket att vi har dystra framtidsutsikter - utan istället lovar runt, då är det värre.
För när de som har stor politisk erfarenhet - men nu är frikopplade från själva pappslöjden - reagerar kan det tyda på att vi har fått en brist på ansvarstagande, som inte bara visat sig i det parlamentariska kaoset vi haft, utan också när det gäller realismen inför framtiden.
Vi står inför en krigsvinter, med lågkonjunktur, omvälvningar i energisystem och konsumtionsmönster, inflation, räntehöjningar skjutningar och fan och hans moster.
Men istället för att förbereda väljarna på detta så uppför partierna en teater som är ovärdig. Därför, när vintern kommer och sanningen ska fram, riskerar vi svekdebatt, kryddat med ett fortsatt wobblande parlament oförmöget att bilda en stark regering.
Det är kanske det hotet mot demokratin som vi borde vara vaksamma mot. För farligast är det som kallas ”dubbelpolarisering”.
Att en valrörelse betyder hård debatt är inget konstigt. Att personer och grupper intar politiska positioner som är antagonistiska kan vi stå ut med. Men när meningsutbytet går ut på att idiotförklara andra, släppa loss hatvågor på nätet och ytterst hota alla som sticker ut på motsidan, då är det inte bara en fara i sig. Som när partiledare som Annie Lööf drabbas.
Det är en sak. Men denna polarisering leder också fram till en annan pol bildas, nämligen av alla som vantrivs i grälsjuka och osakliga miljöer. Alla som vill samtala sansat och väga argument trängs undan av alla som älskar att ge utlopp för sina aggressioner och oreflekterade tanken.
Polariseringen gör att vettiga resonerande människor drar sig från att lyssna på debatter, själva diskutera eller engagera sig. Det är exempelvis rätt många lokalpolitiker, som väljer att hoppa av för att slippa mobben.
Vad vi riskerar få är således en grupp som ägnar sig åt politiskt gängslagsmål i direktsänd TV med ackompanjemang från pissrännorna i sociala medier – och en grupp medborgare som flyr fältet och istället hellre odlar sin trädgård än deltar i det politiska vrövlet.
Det är en oroande utveckling. Låt oss därför försöka hålla en anständig nivå på valdebatten, trots att det bara är några dagar kvar.
