Ledare: Ronnebymoderaterna utmanar statsministern

Det har gått tämligen långt när ett partis centrala organisation offentligt uppmanar en förhållandevis långvarig kommunstyrelseordförande att överväga att lämna sitt uppdrag. Då kan man förstå att samma uppmaning har skett i direkta samtal under en längre tid. Något sådant sker inte utan att det är förankrat med partiordföranden, alltså med statsminister Ulf Kristersson.

Det innebär alltså att Roger Fredriksson och Moderatgruppen i Ronneby nu trotsar Ulf Kristersson.

Det ska mycket till för att göra det. Men det ska också mycket till för en statsminister att uppmana en kommunstyrelseordförande att överväga lämna sin post utan att ha garanterat att han också kommer att lämna. Kristerssons pondus utmanas alltså ännu en gång - förra veckan av sin riksdagsgrupp, den här gången av distriktsordföranden i Blekinge.

I normala fall skulle det inte bli en fråga för partiordföranden, i vanliga fall har ett parti en distriktsorganisation som träder in med visst mått av pondus och kan medla mellan stridande parter och rentav ryta till om det behövs. Moderaterna har inte en sådan typ av distriktsorganisation.

Det visar exemplet på förslag till ny distriktsordförande. På lördag ska nämligen Roger Fredrikssons efterträdare som ordförande för M i Blekinge väljas. I normala fall brukar urvalet bestå av partiernas tyngsta företrädare; i Moderaternas fall är förslaget Magnus Sandgren från Karlshamn. Han är en trivsam person, tillhör de ledande i Karlshamn och behärskar det grundläggande politiska hantverket - men främst ska valet av honom nog ses som något av ett så kallat ”icke-val”, att de som är kommunalråd, regionråd och riksdagsledamöter inte har ett brett förtroende.

Det är så det ser ut i Moderaterna i Blekinge.

Moderaterna i Blekinge kan ses som nät av kompromisser. Företrädarna tillhör en kategori och uppdrag fördelas mellan dessa. De är dock inte av ideologisk karaktär, knappast inte heller geografisk, snarare tycks de bygga på vilka personer man tycker om och inte och vem som har sagt vad och vem. För en utomstående är det inte helt lätt att få en karta att framstå helt tydlig.

Vad som däremot blir alltmer tydligt är att Moderaterna i Blekinge framstår som ett alltmer dysfunktionellt parti. Det går ut över möjligheten att ha fokus på Blekinges politiska utmaningar och kan möjligen innebära att positionen som politisk kraft till höger helt och hållet tas över av Sverigedemokraterna, vilket är en olycklig utveckling.

Den här utvecklingen har pågått en längre tid och sitter djupt i den moderata partikulturen och partikadern i Blekinge.

Striden om ordningen på riksdagslistan inför senaste valet var mer än en vanlig och sund strid om poster. När Åsa Coenraads missade riksdagsplatsen och kanske bord fått fäste i regionpolitiken stöttes hon bort därifrån. Bland annat tillhörde hon en kommun som i den moderata fördelningen redan fått stor utdelning, och hon hade ju inte stått i ”regionkön”.

Det är kanske på en annan nivå än i Ronneby, men Moderaterna inom kommunpolitiken i Karlskrona kännetecknas, enligt rapporterna, av allt annat än harmoni, vilket förvisso inte är något nytt fenomen.

De moderata sprickorna har de senaste veckorna på nationell nivå annars beskrivits som ideologiska, mellan konservativa och liberala idéer. I Blekinge verkar de alls inte handla om ideologi. Snarare är det så att Blekingemoderaterna - fullt upptagna med maktstrider - inte har tid för idédiskussioner eller särskilt mycket politisk överhuvudtaget.

De moderater i Blekinge som utifrån ser ut att vara mest harmoniska är de som under lång tid har varit de mest bespottade; de i Sölvesborg.