Ledare: Samtider

Globaliseringen. Det är den kanske mest uttjatade megatrenden av alla.

Vi har gått från en ”vertikal” internationalisering där Sverige är ett exportland, alltså vi producerar i Sverige och säljer till andra länder som vi också importerar från, till en ”horisontell” internationalisering där svenska företag inte längre är svenska; där engelska blir kommandospråk och befolkningens försörjning blir global och samhället kulturellt uppblandad.

I detta ingår också att vi lever i en ny folkvandringstid. Den nationella sammanhållningen utmanas när den egna nationen blir för liten för att hantera samtidens utmaningar.

Den geopolitiska dimensionen dyker åter upp i politiken där världens centrum flyttar (tillbaka till) de befolkningstäta områdena. Vi lever i Asiens århundrade. Europa får finna sig i att inte längre vara det dynamiska centrumet och att det allierade USA också uppvisar tecken på att vara på dekis.

Men! Vi kan också se att globaliseringen utmanas och att det finns ett sökande tillbaka till de nationella symbolerna. Exempelvis gjorde också pandemin att allt fler började bygga upp nationell självförsörjning av vitala produkter. Det finns tecken på att globaliseringen delvis rullas tillbaka och att en ny jämvikt skapas mellan det internationella och nationella.

Digitaliseringen. En ny produktionsplattform växer fram. Precis som det tog flera årtionden innan elektriciteten fick genomslag i nya produktionsmetoder så är det först nu som vi börjar förstå vidden av den teknologiska omvandlingen och betydelsen för hur folk lever sina liv.

Se hur smarta telefoner absorberar folks uppmärksamhet på busshållplatsen! Och hur informationsflödet befrias och gör ”mellanhänderna” onödiga. Elitens kontroll över kunskapsproduktionen löses upp.

Robotiseringen kommer med all sannolikhet drabba medelklassens arbeten på samma sätt som industrirobotar förändrade fabriksarbetets natur. Då blir det avgörande för framtiden om de försvunna jobben ersätts av nya, eller en proletarisering av medelklassen kommer att äga rum.

Vår förmåga att hantera denna nya teknik blir avgörande inte bara för vårt samhälles utveckling utan också för oss som personer och vår välfärd.

Medialiseringen. Den mediala logiken blir bestämmande för hur vi uppfattar världen. Partierna har tappat kontrollen över plattformen där folket och eliten möts. Den ”partistiska” logiken trängs undan av den mediala.

Det som driver utvecklingen är förmågan att fånga människors uppmärksamhet. Därför kommer medierna att hellre skildra hur en brevbärare biter en hund snarare än att hunden biter brevbäraren. Problemet med detta uppkommer först när människor börjar tro världen består av hundbitande brevbärare. Det som är risken med detta är om medieverkligheten tränger undan den verkliga verkligheten i alltför hög grad.

Men. Även om ”lyckohjulsprogram” och ”bling bling” invaderar stora delar av medieutbudet av det enkla skälet att folk vill ha underhållning ser vi också ett ökat intresse hos många för kvalité, för professionella medier med källkritiskt kvalitetssäkrade produkter, gärna fördjupningar och ett allt större självproducerat utbud av medier. Poddar och seriösa samlingsplatser på sociala medier vittnar om detta.

Mitt i allt vrövel finns plattformar av seriositet och allvar. Och papperstidningarna finns fortfarande kvar i hög utsträckning!

Ideologiernas återkomst. Samlingen i mitten av politiken, där sådant som ”triangulering” och krissamverkan gjort partierna allt mer likartade, har avbrutits och vi får en ideologisk strid inte bara i vanliga politiska frågor utan också när det gäller fundament i hur samhället fungerar.

Det talas om ”kulturkriget” och ”avplattformering”, ”woke” och ”cancelkultur”. Vi ser konturerna av ”demokratur” växa fram där människors längtan efter någon som pekar med hela handen, som uppträder som ”den vuxne i rummet”, sätter de resonerande och tvehågsna i skuggan.

Det som kallades ”historiens slut” efter murens fall har blivit ”civilisationernas krig”. Ideologi och religion blandas samman till en dynamisk helhet.

Ett exempel på ideologiernas återkomst är här hemma i Sverige diskussionen om ”könsdysforilagen” och som vi skrev om häromdagen.

Individualiseringen. Det som står i centrum för samtiden är en långt driven individualism. Det sägs att det amerikanska psykologsamfundet avskaffat ”narcissism” som en diagnos eftersom det är så allmänt förekommande. Nästan alla svenska partier har ”självförverkligande” som yttersta målsättning för sina insatser.

Men! Det finns som en reaktion på detta allt fler som pratar om behovet av en ”gemenskap”, där människor ser mer till det gemensamma, ett sökande efter något som är ”större än oss själva”.

Det finns en längtan hos många efter ett gemensamt gravitationscentrum, en lägereld att samlas kring för att balansera såväl globalisering som individualisering.

Inte minst med anledning av nästa megatrend ser många denna överindividuella gemenskap som absolut nödvändig:

Klimatet. Om detta sannolikt största framtiden samtidsproblemet behöver vi inte säga så mycket mer än att den skapat en nyindustrialisering av världens produktionsplattform i hållbar riktning.

En geopolitisk kamp om framtiden äger rum, framförallt mellan USA och Kina. En konsekvens är sådant som ”konfliktmetaller” och ”klimatflyktingar”, eller förståelsen för att framtidsnyckeln är tillgången på energi. Lyckas vi inte med energiförsörjningen är det sannolikt att det går åt helvete på riktigt mycket stor.

Urbaniseringen. Denna megatrend är nästan likartad med globaliseringen. En majoritet av jordens befolkning bor i städer, stora förtätningar i befolkningskorridorer som är ”vaket” dygnet runt och växter samman till en allt mer homogen tillvaro.

Vi förväntar oss tillgång till varor och tjänster ”just in time”. Urbaniseringen innebär också dystra framtidsutsikter för de områden som inte attraherar människor utan snarare utvecklas till evakueringsorter, ett slags Skansen att besöka ett par dagar på sommaren.

En tydlig risk är att de som halkar efter snarare förfaller till att reagera negativt på utvecklingen snarare än att försöka ta sig själva i hampan och förbättra sina möjligheter att hänga med.

Och att den mentala klyftan mellan ”centrum” och ”periferi” fördjupas och ges politiska uttryck i form av dels en allt mer arrogant politisk elit och en ökad populistisk reaktion på utvecklingen.