Ledare: Ska Turkiet välkomna Sverige till Väst?
På senare tid har texter, tweets och andra inlägg menat att det kommande Nato-medlemskapet innebär att Sverige äntligen blir en del av Väst. Nära tillhands finns BLT:s ledare i tisdagstidningen och den annars nyanserade och läsvärda Timbro-statsvetaren Andreas Johansson Heinö.
Det kan naturligtvis finnas visst fog för att medlemskapet ytterligare infogar Sverige rent institutionellt i ett sammanhang som traditionellt till viss del kunnat representera begreppet Väst. Det är emellertid viktigt att komma ihåg att alliansen redan i sin ungdom som medlemmar tog in en militärdiktatur, vilket mer än en värdegemenskap illustrerar att Nato varit en realpolitisk konstruktion. Portugal och Turkiet var viktiga för sin geografi, inte för att de representerade västliga värderingar. När organisationen i dag har medlemmar från östra Europa och från Asien, och dessutom medlemsstater som kallar sig illiberala, blir det än svårare att säga att Nato enbart representerar Väst i dess klassiska definition.
Att det är Turkiet som har avgörandet om de önskar att släppa in Sverige i alliansen visar med all önskvärd tydlighet denna motsägelsefullhet. Föreställningen att Turkiet skulle välkomna Sverige till Väst blir därför barockt. Det visar att begreppet Väst används tämligen frikostigt och är ett imaginärt begrepp som har fått en positiv klang och därmed får sin tydligaste användning inom retorik. Vår västliga demokrati och starka civilsamhälle har länge varit mer utvecklad än vad som är fallet i de som i retoriken sägs utgöra kärnan i Väst.
Inträde i organisationer kan förstås ges dimensioner och kläs i känslomässigt färgade utrop som ska fånga symbolik som stadgar och formella förpliktelser inte lyckas med. Därför kan en tämligen praktiskt och realpolitisk åtgärd som Nato-medlemskap ges en nästan existentiell, eller åtminstone identifierande, betydelse.
Sådana utfästelser behöver prövas mot verkligheten och andra exempel. Är Ungern till exempel mer väst än Irland, som står utanför Nato? Är Rumänien mer väst än Österrike, som är konstitutionellt neutralt och som inte heller är Nato-medlem? Är Norge, som är med i Nato men inte i EU, mer tillhörande Väst än Sverige eller Schweiz?
Att det utropas att Sverige nu för första gången blir en del av Väst ska ses mot bakgrund av ett försök att teckna en berättelse om att den neutralitetspolitik som åtnjöt starkt politiskt stöd var orättfärdig. Istället för att betrakta alliansfriheten och neutralitetspolitiken som organiskt utvecklad med det övergripande syftet att hålla vårt geografiskt sett utsatta land utanför krig har högerretoriken handlat om att misstänkliggöra intentionerna. Den har i efterhand velat skapa en berättelse om att politiken handlat om neutralitet mellan värden som fångas inom ramen för begreppen öst och väst. Att neutralitetspolitiken inom vissa kretsar förvisso skapade försök att positionera Sverige som företrädare för och bärare av en tredje ståndpunkt får betraktas som existerande men icke-representativ.
”Väst har stått för demokrati, öppenhet och allt det där positiva som följer i spåren av det. Därför har begreppet varit betydligt mer förknippat med värderingar än med väderstreck”Markus Alexandersson
Väst har stått för demokrati, öppenhet och allt det där positiva som följer i spåren av det. Därför har begreppet varit betydligt mer förknippat med värderingar än med väderstreck. Efterdyningarna av andra världskriget och kalla krigets uppdelning, där en järnridå skiljde östra från västra Europa, gjorde att de båda geografiska halvorna också var en uppdelning mellan demokrati och diktatur och mellan frihet och förtryck. Det innebar också att begreppet väst fylldes med värderingar.
Hur värderingar formades och hur samhällen växte fram har också förklarats utifrån religion och olika rättstraditioner. Det är därför möjligt att utifrån uppdelningen mellan den västromerska och östromerska kyrkan genom historien skönja olika utvecklingar som kan tydas i dagens moderna samhällen. Kriget i Ukraina har delvis lärt oss hur olika gränser, influenser och resultat av krig och maktspel lång tid tillbaka kan ses i dagens moderna stat. Gränser mellan öst och väst är inte fixerade och framförallt har de betydligt fler lager än att gränsdragningar kan göras genom en järnridå eller medlemskap i en försvarsallians.
Den i dagarna avlidna författaren Milan Kundera försökte återintroducera begreppet Centraleuropa i språkbruket och i tanken. Hans kritik handlade om att uppdelningen mellan öst och väst grumlade bilden och uteslöt nyanser i blicken av det Europa som låg öster om järnridån. Städer som Prag och Budapest var i någon mening lika europeiska som Berlin, Paris och Wien, menade han.
Att det i den svenska självbilden finns drag av exceptionalism, att vi är särpräglade och annorlunda än ”resten av världen”, är nog oomtvistat. Det har, kanske på gott och ont, bidragit till vårt förhållande till EU som organisation och till Europa som begrepp. Det har säkert också bidragit till att vår drivkraft att ansluta oss till organisationer som EU och Nato är mindre av skäl kring identitet och tillhörighet än praktiska överväganden. För stater som var i Sovjetunionens grepp och tillhörde Warszawapakten kan emellertid medlemskap i samma organisationer haft starka drag av frågor kring just identitet och tillhörighet.
Kulturellt och värdemässigt har Sverige tillhört Väst länge, åtminstone om man ser till den definition som betonar värderingar kring demokrati och kulturell värdegemenskap. Om det är sedan reformationen, den westfaliska freden, Novembertraktaten i samband med Krimkriget eller de idémässiga, kulturella och politiska band som influerade ett demokratiskt och reformistiskt välfärdssamhälle, det får vid behov redas ut i andra sammanhang. Det bör emellertid fastslås att Sverige åtminstone aldrig tillhört något annat än Väst.
