Ledare: Småskuttare och riktiga jobb
Det är lätt att hålla med om. Och därför med glädje läsa ledaren i BLT igår, som under rubriken ”Industrin behöver fler entreprenörer” positivt diskuterar att Blekinge har största ökningen av UF-företagare i landet.
Visst, det är troligtvis ett positivt besked.
Men det finns också en alternativ tolkning, nämligen att har ett stort antal ungdomar tappat tron på att få en bra utvecklande trygg anställning, och att de därför känner sig tvingade att göra något själv åt saken. Innan de flyttar.
Till stöd för den tolkningen är också siffrorna på att de minst hågade att starta ett företag går på tekniska utbildningar. Det kanske är därför att de valt den utbildningen för att de vill ha ett ”riktigt jobb”?
Medan de andra, som går ekonomprogrammsf inte har skäl att tro på en anställning, utan därför försöker skapa sig en egen sysselsättning. Och därför startar eget.
Till denna fundering går att lägga en iakttagelse. Den som rest runt lite i världen vet att ett stort antal småföretagare, barfotaentreprenörer och alerta försäljare, inte nödvändigtvis sammanfaller med att samhället i övrigt verkar välmående.
Av alla länder jag besökt finns det ett som fullkomligt sprudlat av entreprenörer på alla livets områden, där en turist hela tiden uppvaktades med mer eller mindre uppfinningsrika förslag. Några riktigt anständiga, några en bra bit ner efter tukthusväggen.
Det var det socialistiska Kuba.
På Kuba var alla entreprenörer och försökte erbjuda någon vara eller tjänst, allt från cigarrer till information om att vägskylten pekade åt fel håll (Hur det nu kunde komma sig …)
Den kubanska socialismen har gjort ett helt folk till företagare. Vilket leder fram till slutsatsen att omfattande entreprenörskap inte nödvändigtvis är ett sundhetstecken.
”Den kubanska socialismen har gjort ett helt folk till entreprenörer. Vilket leder fram till slutsatsen att omfattande entreprenörskap inte nödvändigtvis är ett sundhetstecken.”Stig-Björn Ljunggren
Och det finns en reservation till, nämligen att efter coronakrisen kommer Sverige att åter ställas inför samma problem som innan – nämligen att vi har en hög långtidsarbetslöshet, och samtidigt en stor brist på kvalificerad arbetskraft.
För att ta itu med detta behövs en återupprättad arbetsmarknadspolitik, som förmår ge arbetskraften en kontinuerlig kompetensförnyelse, och ta det industriella språng som BLT talar om. En ambition vi delar.
Men då kommer nog fokus inte att ligga på UF-företagande, kuvöser och inkubatorer och allt vad det heter, utan snarare gamla hederliga svetsar- och programmerarkurser.
För att inte tala om de massiva satsning på offentliga projekt, som att satsa på fler anställda i vård och omsorg, samtidigt som staten kommer att försöka rädda de stora drakarna i näringslivet genom att förbättra deras kompetensförsörjning.
Vi behöver mer av högskolebaserade yrkesutbildningar, kort sagt.
Låt oss gissa att politikerna kommer att fortsätta tala sig varma för fler entreprenörer, men inrikta politiken på att se till så att småskuttarna skaffar sig ett riktigt jobb.
