Ledare: Söndagsskola om det politiska språket, "F"

Det senare handlar om extremister med framförallt religiösa förtecken, antingen i den meningen att de är bokstavstrogna eller att de också är beredda att använda tvång och våld. Men det kan också vara sk ”ideologer” som ägnar dagarna åt att hata verkligheten.

Försörjningsbördan betecknar hur många i en befolkning som arbetar och hur många personer som försörjs av dessa. Det talas om en ”försörjningskvot”, och mäter hur många personer en arbetare måste försörja utöver sig själv.

Vilket förstås är en diskussion som handlar om arbetsmarknaden likväl som demografi. Hur många går till jobbet, hur många barn föds. Kort och lång sikt möts i samma frågeställning.

Det för oss naturligt över till det minst lika intressanta orden framkant, framåtlutad, förändringsbenägen, förändringsvilja och framförallt flexibilitet.

Den som inte är ”förändringsbenägen” blir förbannad över att posten inte kommer varje dag, att det krävs en dyr smartphone för att kunna parkera vid sjukhuset och att VM-matcher inte sänds på TV-kanaler som vanligt folk har.

Så har vi ”framkant”: Förr i tiden fanns det i skolans värld några som inte låg i framkant, nämligen de som valdes sist på brännbollen. Detta system har dock avskaffats för att inte göra de ratade ännu mer traumatiserade.

Och för att understryka den konsekvenslösa (flexibla) skolpolitiken har istället införts ett motsvarande system, men på högre nivå: Skolan skiljer mellan ”förstelärare” och ”sistelärare”. Men det senare ordet finns inte med i de officiella dokumenten eftersom folk fattar sånt ändå.

Flexibel är ändå kärnordet i denna röra.

Flexibel betyder i all enkelhet böjlig, smidig, elastisk; anpassbar, föränderlig, mångsidig, öppen; rörlig, flyttbar förkunnar ordboken. Och motsatsorden är stel, rigid och fast.

Vad vi syftar till när vi använder ordet är att beskriva behoven av att företag och offentlig sektor förmår ställa om sig inför olika utmaningar (som betyder ”problem”, ett ord som flexibla personer inte använder). Och om organisationen (företaget) ska ställa om kräver det att de anställa är ”flexibla”.

”Är du flexibel lille vän” frågar kritikerna av detta byråkrati-lingo. Och påpekar att exempelvis en ”flexibel regeluttolkning” innebär att företag tillåts släppa ut mer skit än vad lagar och bestämmelser egentligen tillåter (John Patrick Leary: Keywords. The New Language of Capitalism, Haymarket Books 2018).

Leary menar också att ”flexibilitet” uttolkas lite olika beroende på klassposition. För makthavare är ”flexibel” förväntan på den egna organisationen och underordnade strukturer att vara följsamma, anpassningsbara med ständig beredskap att förändra sig i takt med att nya beslut och omständigheter uppkommer.

Men för den som är underordnad och tillhör arbetarklassen betyder ”flexibel” att lyda och se glad ut och göra sitt bästa, även när det sedan länge är klart att de som tror att de har hand om förståndet uppenbarligen inte har det.

Leary konstaterar cyniskt att en ”intelligent organisation” klarar av att maximerar produktivitet och minimerar arbetskostnader, och kräver för detta ”flexibel arbetskraft”, vilket innebär att den ska kunna böja sig i så många olika former som möjligt.

Det är förstås lätt att irritera sig på hur det gått inflation i ordet och därför används ibland alternativ som ”agil”, vilket brukar översättas som ”lättrörlig”.

Samtidigt som det går att ironisera över flexibilitet är det också intressant att leta efter alternativa tolkningar. En person som är rigid, orörlig och vägrar anpassa sig är inte heller något positivt alternativ. Även om den sortens motstånd till flexibilitetsförtryck kan vara förståeligt.

De som på 80-talet förkunnade att ”en sån där dator kommer jag aldrig att sätta mig bakom” fick troligtvis problem när 90-talet nalkades.

Om ”flexibilitet” således innebär för makthavaren att de underordnade anpassar sig, för underklassen att den med munter min ska göra som chefen säger så finns hos socialismen en annan idé.

Tittar vi på den socialistiska ideologins ideal av den goda människan - ett ideal som i hög grad delas med liberalernas lika positiva bild av individuell frigörelse - så handlar det om att folk inte ska vara fasta och bundna vid strukturer som begränsar deras utvecklingsmöjligheter.

Flexibilitet kan som livsprojekt uttolkas som ”självförverkligande”.

Karl Marx skriver i sin text ”Den tyska ideologin” följande om det kapitalistiska systemets baksida:

”Så snart som arbetet börjar fördelas, så får nämligen var och en ett bestämt avgränsat verksamhetsområde som påtvingas honom och som han inte kan komma ifrån; han är jägare, fiskare, herde eller kritisk kritiker och måste förbli det om han inte skall förlora sina existensmedel.”

Men, menar Marx, detta ändras i det socialistiska samhället:

”Förhållandena är helt annorlunda i det kommunistiska samhället, där ingen har en bestämd avgränsad verksamhetskrets utan där var och en kan utbilda sig i den riktning som han önskar. Staten reglerar produktionen, och detta gör det möjligt för mig att göra det ena i dag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare, herde eller kritiker.”

Det Marx menar är förstås inte att arbetsdagen nödvändigtvis måste innehålla en massa olika moment, utan exemplet innebär en vision om att människor ska frigöras från tvånget att göra det ena eller andra, utan att alla ska få chans att skaffa sig förmågan att variera sig efter vilja och behov.

Vilket väl kan översättas till att vara ”flexibel”?