Ledare: Söndagsskola om det politiska språket, "G"

En viss förvirring uppstod dessutom när socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson pratade om sin patriotism.

Allt detta kommer som en rekyl på en lång tid av förändring i individualistisk riktning, liksom globaliseringen. ”Vårt Sverige”, föreställningen om en nationell ödesgemenskap, har varit hårt klämd mellan individualismen och globaliseringen.

Men nu kommer denna trend att modifieras en smula.

*

Vi skrev i en nätburen recension härförleden av Elisabeth Gerles bok ”Vi är inte idioter. Klimat, ekonomi, demokrati” (Korpen). Gerles utgångspunkt är att i det gamla Grekland fanns en beteckning på dem som ställde sig utanför samhällsgemenskapen. De benämndes som ”idiot”. De delade inte samhörigheten med andra, lämnade samtalet på torget och ägnade sig helt åt sina privata angelägenheter istället för att vara med och ta ansvar för samhällsgemenskapen.

Vad saken gäller i dag, menar Gerle, är att vi måste ta gemensamt ansvar för sådant som har att göra med klimathotet, den ekonomiska krisen och inte minst demokratins sönderfall.

Vad Gerle försöker göra är att kritiskt granska samhällsutvecklingen mot en social atomism, privatiseringsiver, ekonomism och annat som urlakat välfärdsstaten. Medborgarna har blivit kunder. Med den kris vi nu har att möta måste den demokratiska gemenskapen och sammanhållningen återupprättas.

Det är en fråga som många ställer just nu. Behovet av någon slags gravitationspunkt i tillvaron är uppenbart. Folk längtar efter framtidshopp, ett projekt för att dämpa ”kulturkriget” och skydda demokratin från alltför stark längtan efter en stark ledare (”vuxen i rummet”) som börjar peka med hela handen.

Människor har en beredskap att byta frihet mot trygghet.

Frågan är förstås vad detta gemensamma egentligen är för någonting. Är det Gud som avses egentligen i Gerles framställning? Kan mänskligheten räddas om vi först tror på det gemensamma, utan att nödvändigtvis nämna herrens namn, för att i nästa steg komma till insikt om det gudomliga?

I så fall vinner vi i steg 1 en möjlighet att få bukt med klimatet och upprätthålla välfärd och demokratin, för att i steg 2 bli frälsta och komma till himmelen. Men rätt mycket vore förstås vunnet bara vi klarar det första steget. Då kan det andra bli en slags bonus.

Att diskutera hur vi kombinerar en långtgående individualism med gemensamt samhällsansvar för allt, stort som smått, från att bekämpa nedskräpning, få resurser till vård skola omsorg och ytterst ställa om till en hållbar utveckling är förstås viktigt. Där gör Gerle med sin bok en viktig insats.

Det vi ser i dag är en generation som fått näst intill full frihet att göra vad de vill med sina liv.

Visst går det att hävda att just denna frigörelseprocess också har underminerat möjligheterna att skapa en gemensam färdriktning för hela mänskligheten. Folk har fått chansen att lämna tvångets strukturer och uppmuntrats söka sig en egen bana, fått frihet att inte vara kollektivansluten till något föreskriven grupp. Samhället har fragmentiserats. Eller tribaliserats. Folkhemmet har blivit egoinriktat.

*

Sverige är, på grund av vår höga industriella välfärdsnivå, världens mest individualistiska land. Men därmed riskerar vi också att underminera plattformen för vår frihet som ju är ett välutvecklat trygghetssystem sin kräver någon slags moralisk och finansiell sammanhållning.

Som jag tolkar Gerle tycker hon att det gått för långt. Hon ingår i den tidsanda som gärna vill se någon slags ny samhällsgemenskap. Baserad på vad? Jag tror Gerles svar är något som har att göra med kristendomens kärleksbudskap fast utan kyrkklockor och psalmsjungande.

Det skiljer sig inte så mycket från det andra kallar ”värdegrund” vilket är en popularisering av det som förr kallades för ”gudsfruktan”.

Vid ett senare tillfälle ska vi ta upp denna ”gemenskapstråd” en gång till, nämligen när det gäller Ernst Wigforss, som i en nyutkommen bok av Henrik Arnstad, ”Den förbannade optimisten”, lyfts fram som mer kristen än marxist, och hans insatser för att bygga den svenska välfärdsstaten ses som ett sätt att, egentligen, göra gud glad ...